Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 9 DECEMBER 1998
  

EXKLUSIVT – BARA AFTONBLADET FICK INTERVJUA ROCKLEGENDEN
’Sverige är som att komma hem’
THE BOSS ÄR TILLBAKA I STAN Bruce Springsteen tog emot i sviten på Grand Hôtel i Stockholm i går. Här har han bott under alla sina Sverigebesök. ”Första gången jag var i Sverige, 1975, var jag egentligen jätterädd”, erkänner han nu.
Foto: URBAN ANDERSSON

Namn: Bruce Springsteen.
Ålder: 49.
Yrke: Rockartist och låtskrivare.
Familj: Gift med Patti Scialfa, med vilken han har barnen Evan, 8, Jessica Rae, 6 och Sam, 4.
Bor: I New Jersey.
Aktuell: Med CD-boxen ”Tracks” och som gäst i fyrans ”Sen kväll hos Luuk” 15 december.
BJURMAN & SPRINGSTEEN Aftonbladets Per Bjurman var den enda svenska tidningsjournalist som fick intervjua Bruce Springsteen under Sverigebesöket.
Springsteen avslöjar världssensation för Aftonbladet: E Street Band ska återförenas
Aftonbladets Per Bjurman har, som enda svenska tidningsjournalist, intervjuat Bruce Springsteen under det snabba besöket i Sverige.
  Här berättar ”Bossen” om sin döde far, sitt kändisskap och sin starka relation till Sverige.
  Dessutom avslöjar den amerikanska superstjärnan att han ska återförenas med legendariska E Street Band nästa år.
  – Det har precis blivit klart, säger han.
  
Den 49-årige rockikonen från New Jersey i USA tar emot på Grand Hôtel mitt i ett vintrigt Stockholm.
  Här trivs han.
  – Ja, på Grand har vi bott under tjugo år. Att ta in här känns lite som att komma hem.
  Sverige väcker överhuvudtaget varma känslor i Springsteens hjärta.
  – Jag har alltid blivit bra mottagen i Sverige. Det var ett av de första europeiska länder jag besökte, 1975, och jag var egentligen jätterädd. Jag hade aldrig varit utanför USA tidigare, knappt utanför New Jersey och visste inte vad som skulle hända. Men just i Stockholm, på Konserthuset, släppte den rädslan. Sedan dess har jag en alldeles speciell relation till de svenska fansen.
Det är onekligen en legendarisk konsert. Det brukar sägas att femton hundra gick in och tio tusen kom ut. Många gör anspråk på att ha varit där...
  

Det känns förfärligt smärtsamt att förlora pappa

– (stort skratt) Ja, då vet man att man lyckats.
  Ett annat Sverigebesök Bruce Springsteen minns med stort välbehag är det i Göteborg 1985, då 120 000 svenskar under två dagar hjälpte honom att rocka sönder Ullevi (det tog tio år innan arenan var reparerad och kunde användas för konserter igen...)
  – De kvällarna var det en kille som påminde mig om så sent som i dag. Många svenskar verkar ha upplevt något stort där. Jag minns såklart jag också. Det var roliga konserter.
Vad jag fortfarande inte begriper är hur ni kunde skapa en så intim känsla på arenor av den storleken.
  
– Den intimiteten finns hos många besökare redan när de kommer, den sitter ihop med deras relation till musiken. För mig som artist gäller det bara att gå ut och fånga den. Genom att försöka kommunicera med var och en av dem. Det har alltid varit kärnan i vad jag velat göra på scen, även på de största arenorna, att tala direkt till dig när du sitter på läktaren.
  Springsteen är i Europa för att marknadsföra ”Tracks” – en cd-box med i huvudsak outgivet material – och boken ”Songs”, där han själv skrivit kommenterar till alla skivor under den tjugofem år långa karriären.
  De två utgåvorna är avslutande ljuspunkter under ett år som annars varit tufft för mannen de kallar ”The Boss”.
  I våras gick hans pappa, Douglas Springsteen, bort.
  – Det var såklart smärtsamt. Mina föräldrar flyttade till Kalifornien redan när jag var nitton och det är över trettio år sedan. Så vi hade ingen daglig kontakt. Men det är ändå förfärligt att förlora någon på det sättet.
Du har skrivit mycket om er komplicerade relation under din uppväxt. Hann ni reda ut problemen?
  
– Ja, det gjorde vi. Vi hade ett bra förhållande de sista tjugo åren. Det är jag väldigt glad för.
Med egna barn som håller på att växa upp, oroas du över att missförstånden mellan dig och din pappa ska återupprepas?
  
– Det måste man nog förvänta sig. Avståndstagandet är en del av barns sätt att hitta sig själva. Så har det alltid varit. Jag hoppas kunna bibehålla närheten, men räknar med turbulens under resans gång.
  Efter några år på Västkusten bor Springsteen i dag på en gård i hemstaten New Jersey, med sin familj – hustrun Patti Scialfa och barnen Evan, 8, Jessica Rae, 6 och Sam, 4 – samt släkten på armbågs avstånd.
  – Vi är sextio-sjuttio stycken i samma familj kan man säga. Jag växte upp på det sättet, med hela släkten i kvarteret. Jag tycker det är bra. Man får stöd av väldigt mycket människor.
Som låtskrivare har du ofta försökt sätta dig in i andra människors liv och förhållanden. Redan innan du hade egna barn var till exempel ”jaget” i många sånger pappa. Nu när du är förälder i verkligheten, känner du att du lyckades beskriva den situationen korrekt?
  
– Jag vet inte. Men man ska prova kostymen innan man köper den, eller hur? Fast även om familjen som begrepp alltid varit viktig för mig handlade de sångerna inte om min personliga syn på hur jag trodde det är att vara pappa. Jag levde verkligen de där karaktärernas liv och för dem såg verkligheten ut så.
Den där förmågan att placera dig själv i andra människors liv...hur utvecklade du den?
  
– Jag tror att det är en förmåga alla som skriver i högre eller lägre utsträckning besitter. Vi kliver gärna tillbaka och observerar. Men det handlar ju om mina egna känslor också. Jag har grävt djupt i mitt eget inre.
Har det blivit svårare med framgången och den dramatiska förändring av livet som framgången förde med sig?
  

Jag har fått jobba stenhårt för att lära mig spela gitarr och sjunga

– Nej. Det antagandet bygger på en idé om att låtskrivare är ytliga och bara kan skriva om det ser omkring sig.
Men som så kallad celebritet blir du rimligen igenkänd överallt. Är det inte svårt att ta ett steg tillbaka och observera då?
  
– Men jag blir inte igenkänd överallt. Visst, om jag ville skulle jag säkert kunna bli det. Men om man inte vill är det fullt möjligt att åka omkring i landet utan att en kotte känner igen en. Jag har gjort resor över hela den amerikanska kontinenten utan att någon brytt sig om vem jag är. Jag är övertygad om att alla kändisar kan göra samma val.
  Ända sedan ryktena om den aktuella boxen började florera har det spekulerats i att Springsteen ska återförenas med sitt gamla, legendariska kompband – E Street Band.
  Sångaren har själv varken velat bekräfta eller dementera.
  Men när vi frågar om lyser han upp och utbrister:
  – Ja, faktiskt. Vi ska återförenas.
  – Nästa år börjar vi spela ihop igen. Det blev klart i dag. Du är den förste jag berättar det för.
  Men det innebär inte med automatik att en Greatest hits-turné står för dörren.
  Springsteen har sina tvivel när det gäller de stora succéerna.
I den nya boken skriver du som sagt om alla gamla plattor. Den skiva du verkar ha svårast att förlika dig med är den mest framgångsrika, ”Born in the USA”. Stämmer det?
  
– Intressant...ja, så kan det kanske vara. Jag tycker att jag inte riktigt lyckades förverkliga de idéer jag hade. Det jag ville säga sades redan på plattan innan, ”Nebraska”, och jag klarade uppenbarligen inte av att formulera det två gånger i rad. Förmodligen hade den blivit mycket bättre om jag plockat med några av låtarna jag ratade. Till exempel ”This hard land”, ”Frankie” och ”Stand on it”. De finns med på ”Tracks”, men borde varit med redan då. I stället för ”Downbound train” och ”I’m going down”, bland annat.
Jag tycker i alla fall att det finns en väldigt central textrad på den skivan, den där du säger att du lärde dig mer av treminuterssinglar än i skolan.
  
– Well...det låter kanske naivt, men för några av oss var det så.
Kan du nämna några av de där treminuterssinglarna?
  
– Oj...det var många. I princip måste jag nämna all soulmusik. All svart r ’n’ b. Där fanns både smärta och extas. Det var en viktig lektion, att de två elementen går att förena. Av soulartisterna lärde mig också allt om scenakten, om att alltid vara professionell och ge sin publik precis allt. Bob Dylan var också en viktig läromästare. På alla vis.
Klassisk, Phil Spector-producerad flickpop hade också betydelse, eller hur?
  
– Javisst. Ronettes...den emotionella intensiteten i en sång som ”Be my baby” är fantastisk. Där finns både romantik och mörker. Någon biktar sin kärlek, men är samtidigt livrädd för det hon säger. Där uppstår en oerhört fascinerande laddning.
Dusty Springfield är en annan artist jag har förstått påverkat dig?
  
– Ja. Det roliga med just ”Tracks” är att du kan spåra tusentals influenser på den. En av anledningarna till att de här sångerna inte kom med på de ursprungliga skivorna är att de påminde för mycket om andra låtar. Nu är det fritt fram att lyssna på vilka jag påverkats av. Kolla en sång som ”Sad eyes”. När jag skrev den hade jag Dionne Warwick i huvudet hela tiden. Hennes eleganta röst...
Anledningen till att jag nämnde Dusty Springfield är att jag intervjuade din hustru häromåret. Hon berättade då att ni är så förtjusta i henne att ni ett tag funderade på att döpa er dotter till Dusty, men...
  
– (skratt) Ja, sen kom vi på att det inte skulle funka så bra att heta Dusty Springsteen! Men visst, jag älskar Dusty. Hon har en av de sexigaste röster som funnits.
Att din egen musik nu betyder lika mycket för andra som de där soulsinglarna en gång betydde för dig, är inte det fascinerande?
  
– Jo, mycket. Men det är hela poängen med att göra musik. Jag har aldrig sett mig som något geni. Jag har fått jobba stenhårt för att lära mig skriva låtar, spela gitarr, sjunga och komponera texter. Och när någon kommer fram och berättar att min musik betytt så fantastiskt mycket och hjälpt dem igenom jobbiga perioder...då känner jag att det varit värt varenda minut och varenda svettdroppe.
Något som förvånar är att du, trots ditt passionerade förhållande till musiken, aldrig tycks ha varit särskild fascinerad av den stora myten. Det har varit mycket rock ’n’ roll, men inget sex och inga droger?
  
– Nej, jag måste jobba på det, inte sant?
Tja...
  
– Jag kan försäkra att jag ägnat mig åt dåligt beteende mellan varven. Men i jobbet har jag alltid försökt vara seriös. Jag vill hålla akten ren, av respekt både mot min musik och mina fans. Men jag har haft problem, tro mig.
Per Bjurman
[email protected]
  

   
 FLER NYHETER