|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Vadå kyckling? Snarare seg höna
När Anna Lindh lyfte telefonluren fick hon USA:s utrikesminister Madeleine Albright i örat och en sån sak kan ju te sig en smula märkvärdig: det är inte varje dag en stor örn ringer en liten kyckling för att snacka världspolitik. Skulle jag vara en liten kyckling? Det var det värsta... är jag inte snarare en seg gammal höna? Anna Lindh vässar näbben när hon hör sånt.
Och kommer Arafat att lyssna? Ja, det tror jag säkert. Jag känner respekt för honom, men inget underläge. Jag tror inte han betraktar mig som någon som är ung och grön, säger Anna. Det är ju den föreställningen som är så lätt att få annars: att Sveriges utrikesminister är för färsk, snäll, vän och välkammad för att gå en match mot de storpolitiska hårdingarna. Möjligen vore det bättre om hon var 63 år och hade en skäggig vårta i pannan, det skulle kanske inge mer respekt, ty nu verkar det som om den fräscha, blonda Anna Lindh först och främst får slåss för rätten till sin politiska huvudroll. Det där sista påstår hon själv, vi kvinnliga politiker har alltid fått försvara vår existens, och när det nu gått några veckor på nya jobbet har Anna redan märkt att det är skillnad på vad HON får säga och vad en man kan komma undan med. När hon till exempel sa att hon ville äta middag med barnen åtminstone nån gång i veckan, i stället för att tacka ja till alla inbjudningar, svämmade surmjölken över. Hur fan kan man sitta i regeringen med småbarn? Ska hon vara hemma och vakta ungarna varenda kväll? Anna har faktiskt fått precis de orden serverade på sitt bord. Vakta ungarna. Inte träffa barnen. Dumma kommentarer som aldrig skulle drabba en man, suckar hon.
Men det har jag ju inte heller. Det jag sagt i den här frågan har förvrängts. Jag har inte påstått att jag ska tacka nej till alla inbjudningar, jag har sagt att jag inte tänker acceptera alla. Inte sjutton hinner jag äta middag med mina barn på vardagskvällarna, det kan du vara säker på. Självklart. Men det är viktigt att man inte tror att man gör ett bättre jobb för att man sitter 20 timmar i sträck på kontoret. Det måste finnas tid för reflektion. Man måste också hitta rätt balansgång med familjen och skapa bestämda gränser för privatlivet, det är lika knepigt i mitt jobb som i alla andras. Jag har 70-timmarsvecka nu och det räcker nog ganska bra. En dag i veckan, ja. Det är allt. Och det är viktigt för mig som mamma att få träffa dagispersonalen just denna enda veckodag. Jag har väl fått lite hum om det hela. Men jag är ju ingen politisk nybörjare. Jag var internationellt aktiv som miljöminister och i alla allmänpolitiska frågor finns alltid utrikespolitiken i bakgrunden. Det är klart jag gör. Jag får börja om lite och visa kompetens trots att jag har lika lång erfarenhet som de som testar mig. Men det är bara att anpassa sig till sammanhangen och få folk att lyssna på vad man säger. Av tradition är det en manlig värld. På utrikesministermötet i Luxemburg var det bara Sveriges och Finlands ministrar som var kvinnor. Två av femton. Huruvida jag är timid kan man väl diskutera. Man behöver inte bete sig som en järnlady för att visa stark vilja. Jag minns när jag var relativt ny i politiken och tänkte att är jag tvingad att bli som Thatcher, då vill jag inte fortsätta med det här. Det finns kanske kvinnor som tror det. Jag var på en alleuropeisk konferens när jag var 20 år och när jag ville gå och lägga mig på kvällen kom en av de andra tjejerna fram och sa: Du ska prata lika högt, supa lika mycket och stanna uppe lika länge som männen. Då kände jag att jag ville åka hem på en gång. Nej, jag har inga dåliga erfarenheter av tafs. Det var nog generationen före, de äldre, som fick ta den fighten. Njaa...när det talas om en liten kärna, en inre cirkel, så vill jag nog påstå att hela VU (verkställande utskottet) åtnjuter samma stora förtroende från Persson. Ha ha. Visst förstår jag om människor blir besvikna på oss när de inte får det klarspråk de vill. Men så är det...ett enda litet oöverlagt ord kan missuppfattas och få fel konsekvenser. Som utrikesminister ska jag kunna väga mina ord på guldvåg. Utrikespolitik kan inte bara vara diplomati. Jag ska kunna skicka tydliga politiska signaler, särskilt när det handlar om brott mot mänskliga rättigheter. Nej. Däremot är vi inte längre ohämmat skrytande med oss själva. Det fanns en tid då vi skröt och hade alla lösningar. Omvärlden uppfattade oss som Bror Duktig. Men det var under en period med större politisk konfrontation. När till exempel Palme talade om regimen i Prag som diktaturens kreatur var det klart att det gav eko. Tänk på att vi uppfyller FN:s krav på bistånd, vi har inga gamla kolonialbildningar, vi är militärt alliansfria...vi har en utmärkt möjlighet att agera, brygga och sy ihop konflikter. Vi ska vara aktiva. Jag måste ju kunna sköta mitt jobb. Ärligt talat tror jag ingen ifrågasätter min hemhjälp längre. Ja, att tala långsammare. Jag visste att jag pratade för fort, men det var först när han sa åt mig som det bet på mig.
Hi hi, nej, vi har gjort oss av med den. Den var i alla fall inte döpt efter Carl Bildt, om du tror det. Nu har vi skaffat oss katt i stället. Brännbollen, ja... det var inte min gren, direkt. Men det roliga är att jag umgås med flera av de där tjejerna från skolans brännboll fortfarande. Åh, det där... jag hade långklänning den gången och det är inte heller min gren. Den här dagen bär Anna Lindh en blårutig dräkt, smakfull, väl avvägd i mönster, färg och skärning. En dräkt för snäv för en Albright och för tuff för en Thatcher, men alldeles lagom för en svensk utrikesminister i 41-årsåldern. Peter Wennman
peter.wennman@aftonbladet.se Fem frågor om... SJUK HUMOR: Ja! En befrielse när livet är för allvarligt. Det lättar på trycket. SKUMBAD: Åh, det tycker jag verkligen mycket om. Men jag har gått över till olja nu. KÖNSKVOTERING: Det trodde jag inte alls på från början. Men historien har visat att det var rätt väg att gå. PALMEMORDET: Det skulle vara väldigt skönt att äntligen få veta sanningen. Jag hoppas fortfarande på det. GYMNASTIK: Vackert att titta på, men mitt sämsta ämne i skolan. Jag vet inte varför... jag satt ju inte i biblioteket och läste Lenin hela dagarna heller. |
|
|