TISDAG 3 NOVEMBER 1998

MORDET PÅ KEVIN, 4 ”Tragedin har förstört Arvika” MORDPLATSEN Björken vid Kyrkviken är dekorerad med blommor och ljus till minne av Kevin, 4, som dödades här den 16 augusti. Foto; BJÖRN LINDAHL Arvikabor: Det kommer att ta många år innan såren har läkt ARVIKA. Hennes bild av bostadsområdet Dottevik och staden Arvika är svart.   Kevins död plågar.   Att det sedan är två små pojkar som dödat honom skrämmer.   – Det kommer att ta många år innan såren läkt och Arvika åter är den trygga, trivsamma stad den har varit, säger hon.   Hon vill absolut inte att henne namn ska stå i tidningen och motiveringen säger mycket om situationen i Arvika:   – Här talas så mycket skit, här sprids så många rykten, här går man emot varandra i stället för till varandra. Att berätta om det i tidningen skulle göra mitt liv till ett helvete. Varför då? Hur kan det vara möjligt?   – Människornas inställning till varandra är så annorlunda i dag. Jag vet inte vad som hände när Kevin dog, men något var det och ingen mår bra av det. ”Folk hälsar inte längre”   Hon letar efter orden som beskriver och det är inte lätt att hitta dem. Misstänksamhet, säger hon flera gånger men tycker att det bara ger en del av bilden.   – När jag förut gick till affären här i Dottevik så hälsade jag och bytte några ord med kanske tio grannar. I dag möter jag lika många men man tittar bort, ner i backen, hälsar inte, pratar inte.   – Det är fruktansvärt.   Hon har bott länge i Dottevik. Hon flyttade därifrån men flyttade tillbaka. Hon trivdes. ”Här talas så mycket skit, här sprids så många rykten, här går man emot varandra”   Hon är medelålders, bor ensam, är engagerad i föreningsliv, vill att Dottevik ska vara ett bra bostadsområde och har arbetat för det. Hon har gått i nattpatruller under flera år för att minska antalet källarinbrott, cykelstölder, bilstölder.   – Vi lyckades bra, stölderna upphörde.   Vid Kevins död tog det slut. Till en del för att inte störa polisens arbete, till en del, mycket större, för att ingen längre ville eller orkade. Många har pekats ut   Hennes energi och engagemang har också tagit slut. Mot hennes egen vilja.   Under den två en halv månad som gått sedan Kevin dödades har så många barn pekats ut som förövare. Så många rykten om olika vuxnas inblandning har spritts, så många elaka, onda, ord har sagts att vänskap förstörts och grannsämja blivit fiendskap.   – År kommer det att ta innan det blir bra igen. Om det någonsin blir det.   Hon är medveten om – och det är alla i Dottevik – att de båda små bröderna måste förlåtas. Hon säger:   – Ja, pojkarna kanske kommer att förlåtas. Men hur blir det med föräldrarna? Kommer man att sluta att säga, att det är deras fel? Kommer de att förlåtas? ”Trivseln är borta”   Hennes suck är djup.   En far, vars son var en av Kevins lekkamrater, är minst lika ledsen och pessimistisk. Han är yngre och orkar vara mer förbannad. Han säger:   – Arvika har blivit en helt annan stad efter Kevins död. Borta är trivseln mellan människor, borta är tryggheten, tilliten, det spontana.   – Det kommer inte att bli bra igen förrän man gjort något åt det narkotikamissbruk som finns, den kriminalitet som finns, den främlingsfientlighet som finns. ”Ja, pojkarna kanske kommer att förlåtas. Men hur blir det med föräldrarna?”   – Jag tycker också att föräldrar måste engagera sig mer i vad barnen har för sig. Inte bara släppa dem vind för våg, vilket man gör därför att man tror att man bor i en liten idyll.   – Det här är fan i mig ingen idyll.   Jo, på ytan. Det är en liten stad som ligger så vackert vid Kyrkviken, en del av sjön Glafsfjorden.   Det är det innersta av Värmland, det Värmland som är känt för sina goda och glada människor, historieberättare och skämtare, sina skrönor. Det är Jösse härad och träffar du en jössehäring får du dig en god historia och ett skratt. ”Vi är nere på noll nu”   Karl-Åke Törsfeldt arbetar på Hyresgästföreningen och Dottevik är ett av hans områden. Han vet inte heller hur Dottevik ska bli ett bra område igen.   – Vi är nere på noll nu. Därifrån finns i och för sig bara en väg och det är uppåt men det är en brant uppförsbacke. Och lång.   Han har tidigare inte varit ner till platsen för Kevins död. I går åkte han dit, stod där en stund i den bleka eftermiddagssolen och till slut skakade han bara på huvudet.   Kevins pappa, Patrik Skog, sa stillsamt:   – Jag vet inte vad jag känner gentemot dessa pojkar. Visst, jag vill straffa dom, jag vill att de ska få lära sig att de gjort fel.   – Jag vet, att det är en primitiv känsla, men så är det. Den kanske går över – sedan. Per-Iwar Sohlström Kevins morfar JO-anmäler krisgruppen ARVIKA. Kevins morfar har JO-anmält chefen för krisgruppen i Arvika Kjell-Åke Holdar för grovt tjäntefel.   I sin anmälan skriver morfar att familjen inte har fått det stöd man behöver i en allvarlig kris.   Morfar berättar i sin anmälan att familjen besökt sjukhus och att läkare skrivit ut ångestdämpande medel.   Men enligt morfar har familjen inte fått stöd av krisgruppen.   Tre dagar i rad fick familjen ”upprörande besked ” från polisen om det som hänt med Kevin. Men ändå kom ingen hjälp från krisgruppen, skriver morfar i sin anmälan.   – Jag har gjort mitt jobb och jag förstår att man i vissa fall missförstått vår funktion, säger Kjell-Åke Holder. Lennart Håård