|
|
|
|
|
UPPSALA. Ärkebiskop K G Hammar är inte homosexuell. Denna lilla upplysning kallas icke-nyhet och torde i normala fall, i vilket annat sammanhang som helst, vara av ovidkommande natur. Men en ärkebiskop som så starkt markerar sitt stöd för de homosexuellas rättigheter kan tydligen inte själv undgå att bli misstänkt. – Det är många som sagt att de ”vet”. Och att de tycker att det är förfärligt, säger han. K G Hammar är lyckligt gift med en kvinna. Han har fem barn. Hammar tar emot i sitt tjänsterum i Kyrkans Hus i Uppsala och sopar omedelbart bort mina schablonbilder av en ärkebiskop: Detta är ingen pompös, auktoritär, sträng gammal farbror med stor mage, yvigt skägg och genomborrande blick. Hammar må ha bra kontakter uppåt, men han är sällsynt jordnära. Han ger ett mycket behagligt och ödmjukt intryck. – Hallå där, utbrister han och låter som en fotbollstränare som får besök i ett omklädningsrum. Sen säger han att jag ska kalla honom K G. K G. Till en ärkebiskop. Sånt kan väl bara hända i Sverige? – Det vore väl mer normalt att säga Karl Gunnar, undrar jag. – Nä, det tycker jag inte. Jag heter nämligen Karl Gustav. Aj.  Nå, K G, nu har du varit på tvådagarsmöte med det kristna rådet. Blev du hårt ansatt av de andra kyrkliga ledarna?– Inte alls. Jag är väldigt glad för de här dagarna. Vissa har framställt det som om min framtida ställning skulle stå på spel, men det har det inte varit tal om. Vi har haft en bra dialog. Vi har försökt reda ut vad vi menar, vad syftet är med en ekumenisk rörelse. Men det är ju en kraftig motsättning i sakfrågan. Du är för homosexualitet inom kyrkan. Många andra är det inte.– Vi har bearbetat olikheterna och försökt gå förbi slagorden. Hur tänker vi när vi ropar ”Rätt!” och ”Fel!” och ”Synd!”? Exakt var delar sig meningarna? Hur mycket stöd har du i ryggen?– Det är ju inte så att jag har en hållning och svenska kyrkan en annan. Jag har fått stark support i biskopskollegiet. Och i en utredning om homosexfrågan för tre år sen tyckte majoriteten som jag. Den traditionella hållningen inom svenska kyrkan är ändå NEJ till exempelvis partnerskap mellan präster.– Jag vill inte uttala mig om vilken sida som står i majoritet. Men jag märker att det finns en rörelse åt mitt håll. Tänk att detta med religion och homosexualitet ska behöva vara så fruktansvärt svårt. Är vi människor så små att vi inte kan lösa det här förnuftigt? År 1998?– Visst är vi små. Det gäller att vara ödmjuka inför oss själva och inse det. Men det här ämnet är så laddat...framför allt själva sexualakten. Det är den det handlar om. Att en människa är homosexuell kan ingen göra någonting åt, men när det kommer till kärleksrelationen, hur man utövar det hela, inträder en slags fixering. Kärlek med någon av samma kön tolkas som synd i Bibeln. Men det räckte med att du tillät fotoutställningen ”Ecce Homo” för att påven skulle vägra ta emot dig.– Visst. Det är inte mitt problem. Jag har aldrig tvivlat på min egen ståndpunkt, och därför kan jag inte heller gå omkring och vara strategisk i sådana lägen. Skulle jag plötsligt ändra mitt synsätt bara för att få träffa en sån som påven? Hur mår du av det här bråket?– Jag är lite ledsen och vemodig i hjärtat. Du uppfattas som en kontroversiell man.– I bland kan man undra hur sånt går till. Som om jag skulle köra ett helt eget race och inte vara representativ. Jag har uppdraget att leda en utveckling, och det kan jag inte göra tigande. Man får intrycket att det är kyrkans eget folk som är elakast mot dig.– Så är det inte. Det kommer från annat håll. Det finns ingen gräns på elakheten. Det väller fram en absurd ondska ur folk. Oj ... det låter illa. – Går man igenom sådana här stormar kommer det fram en våg av förträngningar, skuld, fobier, hat och fascistiska övertoner ... jag märker det i brev och i andra kontakter. Det är hotfullt och skrämmande. Detta i en tid då våldet mot homosexuella är större än mot någon annan grupp. Och jag som trodde din moderna syn var på väg att göra dig till en slags folkhjälte.– Nej, så tolkar jag inte breven. Å andra sidan är jag inte ute efter att vinna någon popularitetstävling. Jag vill inte vinna debatter heller. Jag vill bejaka mångfalden. Om du varit ungkarl hade väl alla påstått att du är homosexuell själv.– Det är många som sagt det fast jag har fem barn. De kan inte begripa hur jag kan försvara något så förfärligt annars. Får man säga ordet ”bög” om man är ärkebiskop?– Jag använder det inte själv, jag tillhör inte den generationen. Dessutom är det en motsägelsefull laddning i det ordet. När tonåringar blir rasande på varandra skriker de ”bög” och ”hora”. Då är det plötsligt gamla skällsord igen. Det finns många präster som står i garderoben och inte vågar träda fram. De kan bli mobbade av sin egen kyrka.– Det kan aldrig vara kristligt att tvingas gömma sig. Det är heller aldrig legitimt att utöva förtryck. Jag anser att vi ska ha en fullständig öppenhet. Så länge Gud är med. Är det alldeles säkert att Gud är god?– Av något skäl sker det onda saker, som naturkatastrofer och annat, men Gud har inte sitt finger med i det spelet. Gud är definitivt god. Peter Wennman Fem frågor om... LIVETS MENING: – Den fördjupade relationen till Gud. Det är väldigt enkelt. Lever man i enhet med Gud lever man i enhet med alla. DAG HAMMARSKJÖLD: – Den vägvisare jag haft. Den person som spelat störst roll i mitt vuxna liv. GENTEKNIK: – Till välsignelse och förbannelse. Allt beror på hur vi använder den. Vi ska komma ihåg att människan inte utvecklas lika snabbt moraliskt som vetenskapligt. ESTONIA: – Ofattbar tragedi. Otroligt svårt att acceptera. Men allt som sker är inte beslutat av Gud. När Estonia sjunker är det inte Gud som säger att ”nu ska detta ske”. FOTBOLL: – Oh, ja. Jag är alldeles för idrottsintresserad, tycker min hustru. Favoritlaget är fortfarande Malmö FF.  |
