Sverige är sig inte likt

Sverige är sig inte likt.
  Inte bara har de svenska väljarna för första gången i sin demokratis moderna historia röstat fram en parlamentarisk röra i både riksdag och kommuner som gör alla regerings- eller styrelsealternativ utomordentligt bräckliga.

  Nu har också den berömda svenska kollektivtrafiken upphört att fungera.
  När jag var ny i Sverige och Stockholm var tunnelbanan min trygghet i tillvaron. Tågen gick alltid och i tid.
  Det gör de inte längre. Anledningarna är skiftande men det väsentliga är att tunnelbanan har upphört att fungera. Till yttermeravisso går inte heller bussarna och taxi kör fast bland alla privatbilarna som desperata människor försöker ta in till stan.

På det vittförgrenade järnvägsnätet står tågen stilla i timmar eftersom ett nytt supermodernt signalsystem ska bytas in.
  Sedan någon månad tillbaka fungerar inte heller flyget.
  I torsdags skulle jag åka på semester till Genäve och vidare till Frankrike.
  Det tar några veckor innan jag kommer över den resan.
  Det inledande missödet var mitt eget: I hissen från lägenheten ned till den väntande taxin upptäckte jag att mitt pass hade gått ut.

  Jag ska bespara er berättelsen om hur tjänstvillig personal vid Finlands Ambassad i Stockholm fixar fram ett pass åt en hysterisk redaktör trots att kontoret egentligen är stängt just den eftermiddagen.

Jag bestämmer mig för automat-check-in och quick drop. När jag matar in biljetten i automaten försvinner den spårlöst och maskinen lägger av.
  Ny kallsvett, vild jakt på personal som kan öppna automaten.
  Med blodtryck på hjärnblödningsnivå kan jag till sist hasta genom passkontrollen (först stod jag tio minuter i fel kö) och fram till min gate och mitt flyg som precis ska gå.
  Om det inte vore för att det är försenat. Ny information om en halv timme.
  Det beskedet står kvar en timme tills ett nytt kommer upp som meddelar ny information om ytterligare en halv timme.
  Så håller det på i fyra timmar tills vi får veta att planet är inställt.

Naturligtvis är den flighten inte den enda som inte går. Ombokningskön till SAS-disken i transithallen tar en dryg timme.
  Efter elva timmars ''resa'' återfann jag mig vid utgångspunkten på Södermalm i Stockholm.
  I grunden handlade naturligtvis mitt otursamma öde om Murphys lag:

Kan något gå åt helvete så gör det det. Likväl kunde jag inte låta bli att grubbla över hur ett land som Sverige, vars självkänsla bygger på att dess stora kollektiva system är pålitliga, tillåter att transporterna bara säckar ihop.

Har man emellertid vant sig vid att tid efter annan stå inför strejkande datamaskiner och desperata människor som trampar vatten i ett eller annat kaos så - ja så vänjer man sig vid sin vanmakt.
  Man vänjer sig vid att ''det blir så'', att tågen inte går, tunnelbanan står still, och flyget stannar vid gaten för att besättningen sitter på Gardermoen och inte kommer därifrån. Man vänjer sig vid att alltid ha en ''force majeur'' att hänvisa till även om den övermäktiga kraften ibland är ens egen brist på förutseende och framförhållning.

Nya budgeten
Erik Åsbrink i morse: Våra mål ligger fast.
Så här blir din nya ekonomi. Bidragen, skatterna, lönerna och pensionerna.
Lena Mellin: Bekymrad Åsbrink vet inte om prognoserna håller.
Gudrun Schyman i morse: Vi lämnar inte samarbetet.
Pia Nilsson: Alla får det bättre - utom de arbetslösa.
Så fick den nya budgeten en grönare profil. Aftonbladet har läst finansplanen.
Mathias skuld bara växer. Nu är staten skyldig 1,4 biljoner kronor.
Hela budgetpropositionen.