|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Jag har, trots hundblicken, lite svårt att tycka synd om Clinton just nu och det beror inte på att jag lider med Hillary hennes tapperhet står mig faktiskt upp i halsen. Svarta martyr-solglasögon och ett evigt, desperat hålla-handande. Nej, det är presidentens politiska gärning som retar mig, eller o-gärning, snarare.I Mikael Wistrands film Amerika, Amerika berättar en man om sitt så kallade liv: han går upp klockan 3 på morgonen, städar tre olika arbetsplatser och kommer hem klockan 1 på natten, sover ett par timmar och så börjar det om igen. Dag efter dag, för det mesta sju dagar i veckan. Ett liv helt dränerat på mening, bara ett ändlöst slit och en dånande trötthet. Och ändå har han knappt pengar så han klarar sig. De ensamstående mammorna står i kö för socialens matkuponger. Kön ringlar sig runt hela kvarteret. Till jul bjuder den lokala maffian på julkalas, mat och ballonger och till och med en tomte som barnen måste krama innan de får sina presenter. Alices äldste son är vit i ansiktet av skam när han går fram för att få sin julklapp. Fotografen hojtar åt honom att le där han står inklämd under tomtens väldiga arm, men han förmår inte pressa fram något leende man ser bara ett par stora blanka och förtvivlade ögon. Småsyskonen förstår ännu inte, de är glada över ballongerna. I USA har näringslivet lyckats krossa facket nästan överallt. Det är en livsfarlig utveckling. Utan en fackföreningsrörelse som tillvaratar arbetarnas intressen hamnar samhället i obalans, arbetskraften rasar i värde och därmed går det snart också inflation i människovärdet. Människor som hålls som slavar kan inte fungera som samhällsmedborgare de har förlorat sin delaktighet och sitt medbestämmande. De slutar rösta, de slutar köpa tidningar och de ser ingen anledning att bry sig eller ställa upp. Eller för all del förlåta presidenter. Det är demokratins själva fundament övertygelsen om alla människors lika värde som håller på att ruttna sönder. Jag blir förbannad på en president som inte ställer sig på sina väljares sida mot slavhandlarna, mot nedläggningar och avskedanden, mot segregering och epidemisk fattigdom, rasism och våld. Vad ska man med en sån till? Ändå fortsätter det detta kritiklösa och underdåniga hyllande av USA som ett föregångsland. Bakom allt bludder om avregleringar och flexibilitet på arbetsmarknaden, om facket som en bromskloss och USA:s låga arbetslöshet som ett ideal döljer sig alltså detta: svältlöner, godtyckliga avskedanden, folk som skräms till tystnad och lojalitet, soppkök, allmosor, fattigdom och förnedring som går i arv till barnen.Allt det som arbetarrörelsen har kämpat sig till under de senaste hundra åren kan rivas upp på ett ögonblick. Det kommer att börja med att strejkrätten lagstiftas bort. Sedan försvinner kollektivavtalen. Och där står du, ensam mot en arbetsgivare som har fyrahundra andra sökande att välja på. Då är det inte riktigt läge att börja ställa krav, och lönen har andra desperata arbetslösa redan förhandlat ner till svältnivå. Uppe i sin himmel sitter Joe Hill i blanksliten kostym och ser ned på sitt fädernesland och suckar. Jag blev skjuten för dig, kamrat, säger han. Sorry Joe, säger du. Jag vet inte vad som hände. USA-ATTACKERNA MOT SUDAN OCH AFGHANISTAN: USA:s bombattack mot Sudan (med arabisk kommentator) MORDET PÅ 4-ÅRINGEN: VAL-98: VALGUIDEN 70 frågor som gör valet lättare. Vilket parti passar dig bäst? Testa dig själv på Aftonbladets val-sidor. VILHELM MOBERG 100 ÅR |
|