|
|
|
|
|
– Jag kan inte skratta utan brännvin
Mitt emot mig sitter Ingvar Kamprad. Han har tappat en knapp i jackan, han har tre kulspetspennor i ena bröstfickan och en rabattremsa från SL i den andra. Han är världens rikaste svensk. Han är förmodligen också världens snålaste svensk. Han är en myt, en legend, en unik framgångssaga, men han beskriver sig själv så här: ”Jag är en typisk svensk. Jag kan inte skratta utan brännvin.” Den sjunde september, exakt klockan 19.00, är Kamprads vita månad över. Då blir det hej och hå. – Jag har redan börjat fundera på vilken sort jag ska börja den kvällen med, säger han. Kamprad kan uttrycka sig just så och få hela omgivningen med på noterna. Han kan i stort sett säga vad som helst – och vi som lyssnar nickar och ler och känner ett slags medlidsam sympati för denne excentriske mångmiljardär, smålänningen som började med två tomma händer och byggde upp världens största möbelimperium. Ingvar Kamprad står på kommandobryggan på det osänkbara skeppet Ikea och verkar ändå så...mänsklig, så sårbar, så jordnära. Folk som vågar tala om sin bräcklighet och sina brister älskas oftast av andra, och så fungerar det också den här dagen. Kamprad håller presskonferens om sin bok ”Historien om Ikea”, berättad för och skriven av Bertil Torekull, och är nästan självutplånande i sin ödmjukhet. Han säger saker som: – Jag har livet fullt av dåliga samveten. – Nazistsympatierna i min ungdom är inte mitt enda fiasko. – Jag har taskig smak. – Jag har så dålig karaktär att jag inte kan nöja mig med ett glas vin som andra. Vi köper det. Jag tror banne mig varenda journalist i denna sal hamnar i sitt livs bryderi: ”Herregud, här lyssnar jag på en skitsnål miljardär som är alkoholiserad och dessutom sprang på nazistmöten en gång – och jag gillar karln!” Ingvar Kamprad låter sig således inte katalogiseras som sina produkter. Han åtföljs inte av någon bruksanvisning. Han är knappast serietillverkad. Jag sätter mig på stolen Edward och skakar hand med människan Ingvar.  Berätta varför du måste ta vita veckor.– Problemen började i Polen på 1960-talet. Det var alltid sprit som gällde under alla överläggningar, även mitt på dagen. Det skulle skålas hit och dit. Till lunch var det jättesnapsar med 10 cl vodka som måste drickas upp till varje pris, eftersom man vände på glaset och ställde det på huvudet efteråt. Till slut började det smaka gott, och det var ju ett elände. Och då sökte du hjälp.– Det här går inte, tänkte jag. Jag gick till min husläkare och frågade hur jag skulle bete mig. Dock sa jag åt honom att han inte fick förbjuda mig att supa. Det är ju så jävla gott med brännvin ibland. ”Då får du ta vita perioder, fyra-fem veckor minst tre gånger om året”, sa han. Och det rådet har jag följt. De där vita perioderna tenderar dessutom att bli längre och längre. Du är mitt inne i en sådan nu.– Ja, men den sjunde september är det över. Prick 19.00. Hur mycket pengar har du?– Jag har ett par tusenlappar på mig. Jag menar i förmögenhet.– Det där blir egentligen en ganska dum fråga varje gång den ställs. Jag vet inte själv hur mycket jag har. Som du vet är Ikea inte ett börsnoterat företag. Tillgångarna finns i en stiftelse. Jag kan inte sälja Ikea och plocka ut pengarna. Men du är i alla fall god för många herrans miljarder och går ändå omkring som en enkel man i billiga kläder, du åker kommunalt med rabatthäfte och är...ja, SNÅL med stora bokstäver.– Min filosofi är att man ska bo, äta och leva förnuftigt. Jag behöver inte en massa pengar att spendera. Vad säger du om jag berättar att jag slösade bort 1 200 kronor på krogen förra lördagen?– Tja, jag skulle aldrig göra det för min egen del. Däremot har jag också tagit notor på tolvhundra spänn om jag haft en kund som hellre gått på finkrog än McDonald's. Jag bjuder gärna om det handlar om business. (Sådana notor är avdragsgilla. Redaktörens anmärkning). I din bok beskrivs i alla fall hur du köper en vit Porsche på 1950-talet. När den började krångla köpte du en ny, exakt likadan, så ingen skulle märka att du hade slösat.– Man kan väl säga att det slog över lite för mig då. Jag hade ingen ungdom...när kompisarna gick till Stadshotellets bakficka gick jag och satte mig med mina affärer på kontoret. Jag förlorade en viktigt bit där. Och det ville du ta igen på något sätt.– Ja, det var bekymmer, vet du. Min första hustru sa att ”nu får du välja mellan mig och affärerna”. Så det blev skilsmässa. Efter den var jag lite nere ett tag och tänkte att jag skulle unna mig ett par år av slarv. Det blev Porsche och krogen innan jag tog mig i kragen och återvände till mitt gamla liv. Är det rätt att säga att du gjort dina tre söner arvlösa?– Nej. det brukar stå så ibland, men det är fel. Sönerna äger en tredjedel av Kamprad-sfären, Ikano-gruppen, som har en omsättning på ungefär sex miljarder. Däremot stämmer det att jag varit rädd för att en maktkamp mellan dem skulle ha kunnat splittra Ikeas imperium. Ingen av Peter, Jonas eller Mathias blir koncernchef efter mig. Du har tänkt långt fram i tiden, du vet hur Ikea kommer att se ut till och med efter dina söners död.– Så är det. Genom stiftelsen är den speciella Ikea-andan garanterad i framtiden. Även om sönerna har sagt att ”vi ska följa ditt koncept, farsan” så vet man aldrig vad som händer. Det gäller att tänka långsiktigt. Du har en adoptivdotter också, Annika Kihlbom.– Jag träffade henne i lördags. Jag har valt att inte plocka in henne i företagets angelägenheter, men däremot har vi en privat ekonomisk uppgörelse bara oss emellan. När hon har en så stenrik pappa måste hon väl ha fått en skaplig skärv.– Hon är himla nöjd. Vad skulle kunna sänka Ikea ?– Det finns hotbilder. Vi måste ständigt bevaka våra intressen och samtidigt utvecklas. Den största faran är att styrelsen och ledningen inte lyckas hålla tillbaka den uppgraderingsprocess som ständigt pågår. Vi får inte förfalska grundidén. Sen kan ett blåsväder kosta oss oerhört mycket. Vi har seglat ut på nervösa marknader, som Kina och Ryssland, och där kan vi inte vänta oss ett öre i vinst på minst fem, tio år. Vi tar alltså stora risker. Vad är Ikea-andan?– Det kan vara en sån sak som att jag kramat tusentals ”Ikeaner” under åren. Jag brukar alltid gå in i den skitigaste delen av ett Ikea-varuhus, restaurangdisken, och krama om tjejerna där. Alla ska känna samhörighet, att vi jobbar för samma sak. Får du tiggarbrev?– Oh, ja. Många varje vecka. Men det är ett ämne som vi kan snacka om off the record. Det finns känsliga detaljer här. Och känslig är du. Gråten ligger alltid nära.– Jag har lätt för att gråta. Jag vet inte vad det beror på, jag kan inte kontrollera mig...det kanske är för att jag beundrar så många andra människor. Det de säger berör mig ofta djupt. Jag är blyg också, jag rodnar, och i morse innan jag skulle till det här mötet med pressen var jag skitnervös. Du klarade dig bra. Speciellt när du skulle förklara inblandningen i nazismen i unga dagar.– Tycker du? Det var roligt att höra. Jag hoppas ju att jag är förlåten nu, att jag inte är någon livstidsfånge. – Jag har berättat allt i min bok och inte försökt dölja någonting, där får ni fan i mig tro mig på mitt ord, och jag är glad om jag slipper förknippas med det där ungdomsfiaskot i fortsättningen.  Sen reser sig Ingvar Kamprad och tackar för sig, han har gjort ett outplånligt intryck, och själv klarar jag bara att beslå honom med en enda grov lögn:Han kan visst skratta – utan brännvin.
 |
Ingvar Kamprad är god för flera miljarder – men åker ändå kommunalt och går klädd i billiga kläder. – Jag behöver inte en massa pengar att spendera, säger han. Nu berättar han om sitt livsverk i boken ”Historien om Ikea” och han är nästan självutplånande i sin ödmjukhet. Han säger att han har lätt för att gråta, är blyg och har livet fullt av dåliga samveten. Foto: PETER KNOPP