Var ska de få alla pengar ifrån?

Det har varit en fräsch skandinavisk sommar jämfört med de kvava länderna vid Medelhavet. Jag försöker följa den svenska valrörelsen i ett hus i skärgården, på hälsosamt avstånd från stridslarmet.
Dock når mig dagligen röster som ropar regeringsfientliga slagord.
I radio hör jag ständigt samma ström av krav på mer pengar från regering, landsting och kommuner till alla dessa alltid lika angelägna ändamål - mer resurser, nu är smärtgränsen nådd, etc - omväxlande med moderaternas krav på kolossala minskningar av den offentliga sektorns skatteinkomster.

Folkpartiledaren, som vill regera tillsammans med moderaterna, har nu lovat så många behjärtansvärda miljarder till skolan och lärarna att jag börjar undra när han ska räkna ut vad det kostar.
  Man kan undrar hur många det är som tror på moderateras tal om att sänka skatterna för alla, även låg- och medelinkomsttagarna. Då får vi inte råd med höjda barnbidrag och allt annat som betalas via den offentliga sektorn och som de sämst ställda är beroende av.
Moderaterna förordar avdrag på skatten i stället för bidrag, som alltid, och det ger ju mest för dem som betalar högre skatt och några få kronor eller ingenting för de dem som har det svårast.
Det är inget konstigt att moderaterna företräder de förmögna, varför hycklar de om detta, det ska väl finnas ett parti som stöder de intressena också.

Kritiken mot LO:s pengar till socialdemokraterna, entonigt upprepad i de tungt dominerande borgerliga tidningarna, känner jag igen.
Det finns en lång rad resursrika organisationer, SAF, Industriförbundet, Timbro, Skattebetalarnas förening, som för ett dolt antal miljoner stöder borgerlig agitation.
Under ledning av direktörer med löner och pensioner i fantasibeloppklassen och med stöd av Vänsterpartiet ger de sig på de lägre avlönades organisationer och talar om mutor.
Det är en rå maktkamp.
Då och då anklagas socialdemokraterna för att inte ha varit tillräckligt tuffa mot kommunisterna. Omväxlande med detta kritiseras partiet och LO-förbunden för att alldeles för mycket ha hållit reda på vilka som var kommunister.
Fackföreningsrörelsen var under de hårda åren av stalinism den starkaste anti-kommunistiska kraften. Men det får de min själ inget tack för, tvärtom.
Statsvetare, annars så tillbakadragna jämfört med ekonomerna, har kommit att spela en roll i valrörelsen. Dessa vanligen mer blida personer är oense: en del menar att partierna bör ge besked om vilken regering de vill bilda efter valet, andra anser att detta kan ske först sedan vi vet valresultatet.

Jag tror jag kan tala om varför partiledarna inte svarar klart på frågan: de kan inte, de vet helt enkelt inte.
Dock vill den nye centerledaren bilda en liten mittenregering under centerns ledning. Det låter väl gulligt.
Den egendomligaste valturnén hittills gjorde nog Carl Bildt, som reste i Norrbotten där det knappt finns några moderata väljare. Där handlar det om kamp mellan socialdemokrater och kommunister. Men kanske hittade han någon träpatron i skogarna eller vid älvarna
När valet närmar sig lär partiledarna koncentrera sig på områden där det finns mer folk.
Någon har kommit på att undersöka förstagångsväljarnas kunskaper om politik. Jag hörde en ung man som i radioekot fick frågan vem som var centerns partiledare:
Är det inte Gudrun Schyman, va? flåsade han.

Göran Persson, som inte vill stöta sig med ungdomsväljarna, sa att de inte var sämre än andra, snarast bättre. Våra statsvetare brukar säga att svenska väljare är kloka, så det får jag väl tro på.
  Väljarna kommer att tröttna på gräl om siffror och statistik om arbetslöshet och sysselsättning. Vi tycks i alla läger vara lika handfallna som i övriga Europa: industrin rationaliserar bort jobb medan det däremot krävs fler anställda i den offentliga sektorn, vård och skola t ex. Men för det behövs ju skatteinkomster.
Prognosen om 400 000 nya jobb var föga genomtänkt.
Även utrikespolitiken förekommer i valrörelsen. Centern följer som de brukat göra i vår moderna historia socialdemokraterna och har därför nu också uppvisat ett rörligare intellekt på detta område.
Sådant bör man alltid välkomna.


Tv-stjärnan kämpade för sitt liv. Harald Treutigers forsränning blev en skräckfärd