|
|
|
|
|
”Det är ett mirakel att vi klarade oss”
Paulina och Daniel Brolins berättelse om svälten, kölden och misshandeln – med deras egna ord  Kidnappningen– Den 8 januari fördes vi bort med huvor av okända män. Efter många bilbyten och många timmar kom vi fram till målet, det källarutrymme som blev vårt fängelse i 165 dagar. Det var en ganska rörig dag med många bilbyten. Vi förstod att vi var kidnappade redan i första bilen. Vi såg inga vapen, men vi kände dem. Livet i fängelsehålan på 4x1,75 meter– Det blev ett helvete för oss. Även om det knappast kan jämföras med det riktiga helvetet, för där finns ingen Gud. Vi kunde känna vår gode Faders tröst. Utan Gud hade vi aldrig klarat det. Jag hade aldrig fixat det. Vi spenderade tiden med att läsa Bibeln, be och prata med varandra. – I början var det väldigt kallt. Vi fick värma oss runt vår lilla gasolgrill. På den lagade vi vår mat och kokade vårt vatten. Varje kväll fick vi vatten i en hink. Daniel fick de flesta nätter gå ut och tömma vår toahink.Vi skaffade rutiner. Jag sopade golvet med en kartongbit varje morgon. Vi läste Bibeln och bad. Vi gymnastiserade, säger Paulina. – Sista en och en halv månaderna var värst. Det var väldigt varmt och fuktigt. Allt möglade. Brädgolvet, plankorna, och maten. Alla våra kläder blev förstörda, utom det vi hade på oss. Sista månaden misshandlade de Daniel mer än i början, säger Paulina. Misshandeln– Sista månaden fick jag rejält med stryk så gott som varannan kväll. Knytnävsslag, vanliga örfilar, sparkar mot kroppen, användning av automatvapen vid slag mot kroppen, pistol i huvudet. Jag tror att ett av skälen var vår tro. Jag har inte fått bestående skador. Blåmärken och sår, men de läkte, säger Daniel. – Sista dagarna sa jag till Paulina och ropade i det tysta till den Gud som sagt att han inte tillåter att någon prövas över sin förmåga. Jag sa: nu orkar jag inte en dag till. Samma dag lämnade vi hålan. – Det var Guds beskydd att jag bara fick två örfilar. Det var det enda. Jag var rädd för andra saker. Så här efteråt förstår jag att många över hela världen har bett för mig, att de inte skulle röra mig eftersom jag är kvinna, säger Paulina. Fångvaktarna– De visade inte ödmjukhet. Inte en gång. Vi lärde inte känna dom. Fångvaktarna var noga med att hålla distans. Vi vet inte vad de heter. Mesta tiden gjorde de oss inget annat ont än att de höll oss fångna och gav oss för litet mat. – De sa aldrig sitt motiv till kidnappningen. Men vad brukar kidnappare vilja ha? Pengar. – Ibland var vi nere. Men ofta var vi inte nere samtidigt, så vi kunde hjälpa varandra. Vår bästa hjälp var vår Herre, och han gav oss hjälp. Hjälpsändningen från Sverige– Det var härligt. Det luktade så gott. Nytvättade kläder. När fångvaktarna stängt järndörren hoppade Daniel och jag av glädje. Underkläder och allt, säger Paulina. – Kvällen innan hade vi pratat om vad vi längtade efter. Vårt favoritgodis. Det låg i påsen, mjölkchoklad med schweizernöt. Schampo hade vi ingen nytta av. Vi hade inte tillräckligt med vatten. Bibeln– En enda gång gav de sig på Bibeln. De frågade om de kunde kasta den i toaletthinken. Vi sa nej. Det var det enda som blev sagt. Frisläppandet– Allt gick lugnt till. Inte ett enda skott avlossades. Jag tror inte fångvaktarna förstod att vi skulle släppas förrän precis när det hände. Vi vet fortfarande inte om vi hölls fångna i Tjetjenien eller Dagestan. Fångvaktarna pratade ryska med oss. Med varandra pratade de andra språk. – Vi fick svarta huvor på oss och låg i olika bagagerum under alla transporter. Efter några timmar kom vi in i en bil där huvorna togs av och Ali Asajev (sändebudet) presenterade sig med en lapp från Lars-Olov Andersson (från pingstkyrkan i Västerås). Vi togs till Baku, där vi träffade Bert Karlsson och Lars-Olov Andersson. Sedan flögs vi till Finland. Det allra värsta– Att inte få gå ut. Jag var inte ute en enda gång på hela tiden, säger Paulina. Första dagarna i frihet– Vi möttes av pastor Niklas Collén och två debriefingexperter. Christina Wåhlin, sjukhuspastor från pingströrelsen, och Torbjörn Sivertssson, rikskriminalens expert på psykisk debriefing. Vi fick också komma igång litet smått fysiskt och vänja ögonen vid solljus. – Några dagar senare mötte vi föräldrar och syskon i Stockholm. I sommar har vi varit ute på sjön, gått i skogarna och plockat svamp och blåbär. – En av de första och bästa sakerna i frihet var rostat bröd med marmelad, säger Paulina. Det som hände hemma– Vi visste inte mycket. Fångvaktarna spelade ju in en videofilm och skickade till Sverige. Vi märkte att något var på gång. Då fick vi nytt hopp. Vi fick kontakt med omvärlden. – Vi trodde självklart att församlingen i Västerås stod bakom oss. Att de bad för oss och arbetade för oss. Men vi visste inte att de gjort ett så stort jobb som de har gjort. Varför de åkte– Som världen ser ut behövs kristna missionärer. Människor som är villiga att gå ut med budskap om fred och kärlek. Vi var medvetna om faran. Att kidnappningar var väldigt vanliga och att det var spänt läge politiskt. Att återvända – Just nu är det omöjligt att återvända till Kauksasus. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Ryktet skulle gå ganska snabbt att vi var där. De vet att vi varit utsatta. Var ni naiva?– Nej. Man måste beräkna kostnaden när man åker ut. Det finns ett stort behov av hjälp i de här länderna. Om man inte hjälper, kanske hela världen ser ut som länderna där nere. Vi frågade oss själva många gånger, jag och Paulina, om det var värt det. Och kom fram till att det var det, säger Daniel. – Jag skrev ett brev till min mamma om farorna. Att jag är redo att dö för att människor ska få en chans att höra om Jesus, och den frid som han kan ge rakt in i hjärtat. Jag ville vara Guds redskap för att de skulle få frid i sina hjärtan. Jag upplever att Gud använde både Daniel och mig. Också under tiden i hålan. Vi bad för fred i området och för människorna, säger Paulina. Förberedelserna– Vi gick på bibelskola i Rostov, en bra bibelskola. Den är karaktärsdanande. Man lär sig konfliktlösning eftersom man för det mesta arbetar i team. Vi lärde oss att vi också måste beräkna priset vi kan få betala. Kristna tron– Vi tror inte att vi klarade oss på grund av att vår tro skulle vara starkare än andras. Vi kan inte förklara varför vi skulle gå igenom det här. Vi vet inte. Ni får fråga Gud. Det gör vi. En del svar har vi fått, men det finns fortfarande många varför. Vi upplever att vi utvecklats som individer i fångenskapen. Att vi stärkts. Likadant med våra familjer. – Jag tror inte att allt kommer från Guds hand. Men Gud kan ta allting och göra mening av det. Det fanns en mening med att åka ut dit, men jag tror inte fångenskapen hade så stor mening, säger Daniel. Äktenskapet – Under ett halvår är det ganska naturligt för äkta makar att bråka någon gång. Vi kämpar på som i alla andra äktenskap. Men vi har andra erfarenheter som vi försöker lägga bakom oss. Självklart fick vi svarta stunder. Men man kan hjälpa varandra genom att uppmuntra varandra, att ha en axel att gråta ut emot, säger Daniel. – Vi kom överens om att vi varje dag skulle vakna och ha en bra dag. Vi måste ha rutiner för att må bra. För oss är det ett mirakel att vi klarade oss så bra, säger Paulina. Dödsångest– Vi hade ingen. Vi hade fått ett bibelord på Daniels födelsedag i Rostov som hjälpte oss, säger Paulina. – Ordalydelsen var att ”de som är i hålan ska inte dö”. Vi förstod att det handlade om oss, säger Daniel. Friheten– Först var det svårt att träffa människor som var snälla. Kan människor vara så här snälla? Vi hade mött människor som var dumma under ett halvår. Men det finns snälla människor. – Vi har träffat våra vänner. De har inte ställt frågor om det som hänt. Jag tror de flesta inser att de inte är kapabla att hjälpa till i en sådan här situation. Vi har våra själavårdare vi pratar med om det. Framtiden– Vi mår förhållandevis bra. De problem vi har vill vi inte tala om här. Just nu vill vi stanna i Sverige. Vi söker jobb, vanliga jobb, och en trea här i centrala Västerås. Vi vill leva ett normalt liv. Kanske kan vi någon gång arbeta som missionärer. Det får tiden utvisa, säger Daniel. – Vi vill ha vanliga jobb och ett hem. Framtiden ser ljus ut. Vi har fått en chans till ett andra liv, här på jorden, säger Paulina. – Vi vill tacka alla som tänkt på oss. Det känns härligt att så många människor brytt sig om oss, säger Daniel Brolin. Cia Rönn
 |
I går berättade det unga missionärsparet Brolin – Daniel, 22, och Paulina, 23 – om den långa fångenskapen efter kidnappningen i Dagestan i vintras. ”Vi kan inte förklara varför vi skulle gå igenom det här. Vi vet inte. Ni får fråga Gud. Det gör vi. En del svar har vi fått, men det finns fortfarande många varför”, säger de.