|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Nu är det naturligtvis svårt att få något vettigt sagt medan man får tänderna skrapade. Inte heller är det alldeles lätt att koncentrera sig på litteratur medan någon skrapar. Följaktligen beslöt Eva och jag ansluta oss till den hemliga rörelsen, den som vi hade hört antydningar om, var och en på sitt håll. Vi skulle bilda en egen grupp. En liten grupp på max fyra personer.Nu har vi hållit på ett par år. En söndagseftermiddag i månaden träffas vi och pratar böcker. En pensionerad bibliotekarie. En journalist. En författare. En tandhygienist. – Vad skrattade ni åt, säger de andra familjemedlemmarna efteråt, de som fått hålla sig i andra delar av huset medan gruppen var samlad. Och vad var det ni sjöng? För nog var det någon som sjöng? – Det var nog bara som det lät, säger vi. Något citat kanske. Ovanligt melodiöst framfört. I vår rörelse avslöjar vi nämligen inte så gärna våra hemligheter för utomstående. Kanske beror det på att vi tillhör den grupp medborgare som skådespelare och författare, förläggare och teaterdirektörer, konstnärer och museichefer huvudsakligen lever på, men som de ändå suckar över. Medelålders kvinnor. Vi är inte riktigt den publik de drömmer om. Och vi vill ju inte gärna att vår låga status ska smeta av sig på det vi älskar. Litteraturen. Böckerna. Språket och berättelserna. Därför har vi lärt oss hålla tyst och ligga lågt. Ändå händer det att de olika grupperna stöter på varandra. Det sker företrädesvis ute på biblioteken. När jag själv har bibliotekskvällar dyker det nästan alltid upp ett gäng eller två. Då utbyter vi hastiga informationer. – Läser ni alltid samma bok? – Nej, ibland har vi ett tema. Heliga Birgitta, till exempel. Då var det några som läste Sven Stolpe och några som läste ”Pigan från Arras” av Stewe Claesson. – Vi håller oss mest till det nytutgivna. – Vi med. Fast i sommar ska vi läsa Strindberg. Ingen vet riktigt hur många grupper det finns. Min gissning är att det är långt över tiotusen och att de till nästan hundra procent består av kvinnor. De läshungriga männen hittar man oftare i Bibliotekens Vänner och i de litterära sällskapen, de som ägnar sig åt enskilda (företrädesvis döda) författare. Det är också en rörelse som ökar, de litterära sällskapen blir bara fler och fler för varje år som går.Det var när jag för några månader sedan hörde ett radioprogram om de litterära sällskapen som jag förstod hur viktigt det är att vi andra fortsätter att hålla oss undan. Reportern tog sin uppgift att kritiskt granska på så blodigt allvar att han tryckte upp mikrofonen under näsan på en stackars litteraturintresserad karl och frågade: – Är detta verkligen en uppgift som ska skötas av enskilda? Blir det inte som med välgörenheten: godtyckligt och ryckigt? Ansvaret borde väl ligga hos de litteraturvetenskapliga institutionerna? Som lyssnare hade jag bara en kommentar till den frågan. Suck. I offentligheten lurar den typen av korkade frågor. Där lurar också de stora organiserade sammanhangen. Myndigheter som vill lämna studiecirkelstöd förutsatt att vi följer vissa regler. Företag som vill göra oss till en lönsam liten nisch. Folkrörelser som vill producera studiecirkelhandledningar och ge goda råd.< Vi vill inte ha studiecirkelstöd. Vi vill inte bli lönsamma. Vi vägrar att befatta oss med studiecirkelhandledningar.   
|
|
