|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
– Vår Pontus dog i djupet
Pontus Grenalt hade varit nere på 54 meters djup. Under uppstigningen hände något – och syret började flöda fritt. Pontus Grenalt blev bara 22 år. Det var eftermiddag den 3 mars i år och Pontus Grenalt hade skyndat sig hem från jobbet som byggnadsarbetare. Han ville dyka innan det blev för sent. När Pontus tillsammans med en dykkamrat åkte mot Boda brygga på Värmdö från lägenheten i Orminge var klockan lite drygt halv fem. Kylan höll dem inte borta Det var riktigt kallt, men det var inget som avskräckte. – Pontus dök ofta, det var som om han samlade på dyktid, säger Johan Grenalt som ofta dök tillsammans med sin bror. Men inte den här dagen. Pontus hade kommit överens med en relativt ny dykkamrat om att åka ut till Värmdö – De hade nog bara dykt tillsammans någon enstaka gång, säger Johan Grenalt. På vägen ut ringde Pontus till sin flickvän för att säga att han skulle vara hemma vid åtta för att äta. Skötte sin utrustning Vid Boda brygga tog de två dykarna på sig sina utrustningar. – Pontus hade bara de bästa prylarna. Och han skötte dem noggrant, han var nästan pedant, säger Johan Grenalt. – Inte ens jag fick låna hans grejer. Pontus Grenalt var trots sin ålder en mycket erfaren dykare. Han var nära gränsen för att få ett så kallat ”divemaster-certifikat” – att bli instruktör. – Drömmen var att kunna försörja sig på dykningen, kanske jobba utomlands, säger Pontus mamma Ingela Grenalt. Vände uppåt vid 54 meter Pontus och hans kamrat följde en kabel nedåt. Vid Boda brygga stupar klipporna brant ned. Pontus var så långt nere som 54,5 meter. – Det där var något nytt för mig. Han var ju så ordentlig, säger Ingela Grenalt. Men för sin bor Johan hade Pontus flera gånger berättat hur djupet lockade, att han kände en ”kick” när han var långt nere. Vid 54,5 meter vände Pontus uppåt. Men vid 40-metersnivån hände något. Lufttillförseln krånglade och plötsligt flödade Pontus syre fritt. Det kan tyda på att utrustningen frös. Men exakt vad som hänt är ännu inte klarlagt. Kamraten såg vad som hände, även hans utrustning krånglade och de kom ifrån varandra. Kamraten lyckades ta sig upp till ytan. Pontus blev kvar. När polisen ringde på porttelefonen sent den kvällen trodde Ingela Grenalt att de ville att hon skulle låsa upp bommen så de kunde köra in i området. – När de kom in så frågade jag om det hänt något, om Johan, Pontus bror, kört av vägen igen. För det hade han precis gjort. Mamma provade själv dykning Ingela Grenalt hade aldrig reflekterat över riskerna med dykning. Hon har till och med provat att dyka själv. – Det var på en resa till Eilat i Israel. Vi var där tillsammans allihop. Jag, min dotter Anna, pojkarna och deras flickvänner. – Både Anna och Johan har certifikat. Och jag tog ett provdyk. Det var fantastiskt, men jag tyckte att det var lite tungt att andas. Det var aldrig obehagligt på något annat sätt. ”Amatörer råkar ut för olyckor” Pontus Grenalt trodde heller aldrig att något skulle hända honom. – Han brukade säga att det bara var amatörer som råkar ut för olyckor, ”Det händer inte mig”, berättar Johan Grenalt. Ingela Grenalt arbetar som grundskolelärare. Hon var sjukskriven ett par månader efter Pontus död. I dag har hon börjat arbeta igen. – Vi har talat mycket i familjen om det som hänt så jag har inte svårt för att prata om Pontus med andra längre. – Och hans kamrater har varit ett fantastiskt stöd. Minnesstund vid bryggan Pontus Grenalt var ishockeyspelare i klubben Orminge Panthers där alla i laget har tränat tillsammans sedan de var juniorer. 
Först i Boo IF, men när den nya klubben bildades följde hela laget med för att kunna fortsätta spela tillsammans.– Dagen efter olyckan ordnade klubben en minnestund vid bryggan för honom. Pontus Grenalt har sin grav på Boo kyrkogård. – Jag går till graven nästan varje dag och pratar en stund med honom, säger Ingela Grenalt.   
|
|
