|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Det var inte länge sedan västerländska och även svenska nyliberaler och politiserande industriledare hyllade både det japanska undret och de sydostasiatiska tigrarna. Inte förutsåg de någon kris.Jag har besökt flera av de här länderna under årens lopp, nyligen lilla Laos. Utvecklingen i Vietnam och den parallella i Laos har varit snabb, jordbruksproduktionen har ökat, industrin har gjort framsteg och lagar har liberaliserats till förmån för utländska investerare med kapital och teknologi. Men nu bromsas tillväxten och korruptionen ökar. Partiledningarna är oroade och vill kontrollera allt. – De är besatta av tanken på kontroll, sa en intellektuell iakttagare i Laos. Det är inte så konstigt, för det är kaos och oreda man fruktar och det är omsorg om stabiliteten som gäller, inte bara för partifolk utan verkligen också för utländska företagare. Nu öppnas dessa samhällen, antingen de styrande vill det eller ej, och försöken att hindra okontrollerbar information via den nya tekniken kommer inte att lyckas.Kambodja är det tragiska fallet, nu särskilt aktuellt efter allmänna val nyligen. När vietnameserna störtat folkmördaren Pol Pot 1979 kom nuvarande ledaren Hun Sen till makten. Det blev en orolig period då den nya regimen försökte skapa fredliga förhållanden efter över tre och ett halvt års skräckvälde. Jag träffade Hun Sen i november det året, då huvudstaden Phnom Penh ännu var öde, folktom och spöklik, innan de människor som drivits ut på landet och inte dödats hade återkommit.Hun Sen, ung desertör från de röda khmererna, skadad i ögat av granatsplitter, hade en otacksam uppgift, eftersom han avvikit till Vietnam och återkommit med vietnamesernas stöd. Vietnameserna var under tusentals år khmerernas huvudfiende. De röda khmererna fanns kvar, utdrivna till malariainfekterade djungelområden. De var ännu militärt starka och ansedda som den legitima regimen inte bara av Kina utan också av västvärlden under ledning av USA, som ville ta hämnd på Vietnam. Många svenskar som hade stött befrielserörelserna i Vietnam och Laos utgick ifrån att Pol Pots rörelse var av samma slag. Jag hade rest i området en hel del, läst historia och träffat flyktingar och trodde inte på detta. Nu har väl de svenskar som stödde Pol Pot för länge sedan ändrat sig, utom Jan Myrdal. Jag återkom 1985 och på nytt 1993. Då hade FN i Kambodja sin dittills mest omfattande verksamhet för att i ett enskilt, krigshärjat, splittrat land skapa demokrati och mänskliga rättigheter. Förutsättningarna var dåliga, kaos och hat fanns kvar och det blir alltid korruption och laglöshet när en kolonial ekonomi skapas. Miljoner dollar och välbetalda utlänningar strömmade plötsligt in i ett utfattigt land och alla som hade en chans försökte sko sig, så eller så.Oredan märktes genast. Poliser hade inte normala löner utan stoppade helt enkelt bilar med rikt folk, klappade på sitt vapen och sa att de ville ha pengar, en sorts progressiv beskattning. FN-operationen var trots allt relativt framgångsrik och i varje fall skapades de politiska partier som nu gått till val. Hun Sen vann inte övertygande då men jag förutsåg att han ändå snart skulle bli den starke mannen. I juli i fjol utmanövrerade han med grova medel sin huvudmotståndare prins Rannariddh, son till den legendariske prins Sihanouk. Sonen stöds dock sällan av pappa. FN, som stod ut med de röda khmererna, låter sen dess Kambodjas plats stå tom. Den asiatiska organisationen ASEAN godtar inte Kambodja men Burma får vara med. Observatörer har såvitt jag vet inte upptäckt valfusk så det blir väl nu en koalition under Hun Sen, det enda alternativet. 
  Valextra 
|
|
