Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 1 AUGUSTI 1998
 

Bara sjöfolket upplevde kriget

Text: Gunnar Fredriksson Svenskt sjöfolk upplevde andra världskriget direkt, inte som de flesta andra svenskar från åskådarplats.
  Deras uppgift var att bidra till folkets försörjning under avspärrningen.

   Sovjetryska ubåtar gjorde sitt bästa för att sänka svenska fartyg som transporterade malm till tyskarna. Det är en sådan ubåt, sänkt av en finländsk torped, som nu hittats utanför Söderarm.
  Svenska fartyg som gick på England sänktes på Nordsjön redan från krigets början i september 1939, då av tyska ubåtar. Efter anfallen på Danmark och Norge i april 1940 lade tyskarna ut en spärr av minor och bevakningsfartyg i Skagerack, så att den svenska handelsflottan klövs i två ungefär lika stora delar, fartyg som seglade utanför och innanför spärren.
  

De förra gick i de västallierades tjänst, bl a i konvojer på Atlanten med krigsmateriel till England och efter tyskarnas angrepp på Sovjetunionen sommaren 1941 också i Ishavskonvojer till Murmansk.
  De som hamnade innanför spärren gick på Tyskland och de länder på kontinenten som tyskarna ockuperade. De transporterade inte bara malm utan även trä och pappersmassa från Sverige och kol, koks och gödningsmedel från Tyskland.
  Mest uppmärksamhet har malmtrafiken väckt, eftersom den var av utomordentlig betydelse för den tyska krigsindustrin.
  Några sovjetiska ubåtar lyckades ta sig genom finska ubåtsspärrar i Finska viken, bl a den med beteckningen S7 som nu hittats. Sommaren 1942 opererade de i Östersjön.
  De svenska fartygen började gå i konvojer längs kusten med eskort av krigsfartyg. Konvojerna samlades på Trelleborgs redd och sedan gick fartygen i en lång rad, 200 meters avstånd, fart 8 knop för att alla skulle hänga med, och så mycket som möjligt innanför den s k tremilsgränsen, upp till Landsort.
  

Ubåtarna lyckades sänka fartyg även i konvojerna. Malmlasten, den tyngsta av alla laster, var särskilt farlig.
  – En malmlastad båt som träffas sjunker som ett spett, sa min far, som var befälhavare på ett sådant fartyg, S/S Venern.
”Ada Gorthon” sjönk på 15 sekunder när hon torpederades utanför Öland en vacker sommardag 1942, 14 man omkom. ”C F Liljevalch” torpederades utanför Västervik, 32 man och en lots följde med i djupet. ”Luleå”, en av dem som S7 sänkte, sjönk på en minut, åtta man omkom. ”Margareta” var på väg från Tyskland med koks, 14 man dödades.
  
Så fortsatte det in i det sista. Så sent som i januari 1944 torpederades ”Venersborg” utanför Utklippan, en man räddades på ett skär i Blekingeskärgården, de andra hade drunknat eller frusit ihjäl.
  
Nästan ingen ifrågasatte då malmfarten, även om svenska folket mycket väl insåg vad malmen betydde för tyskarna. Men regering och riksdag hade det otvetydiga demokratiska uppdraget att hålla landet utanför kriget och klara folkförsörjningen.
  Det fanns under de förhållanden som rådde inget alternativ till utrikeshandel eftersom tyskarna 1942 och 1943 behärskade praktiskt taget hela kontinenten.
  Ett märkligt undantag fanns dock: små, snabba engelska båtar tog sig igenom Skagerackspärren och fraktade kullager från Lysekil till England, en livsviktig vara för de västallierades krigföring.
  – Det gällde landets överlevnad, skrev en sjökapten efter kriget. Moraldebatten fick man ta sedan.

Jag har kvar ett stycke malm som min far en gång tog ur lasten.
– Vill du ha det? sa han. Det har jag stulit från Hitler.

Aftonbladet i går: Sänkt rysk ubåt hittad i Stockholms skärgård.


Fler nyheter