Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 1 AUGUSTI 1998
 

Han är ende överlevande

114
Torpederingen av ”Margareta” den 9 juli 1942. Målningen av Håkan Sjöström finns på omslaget till boken ”Örlogshistoriska episoder” av Magnus Ullman.

Stig Nilsson var 19-årig jungman när ’Margareta’ sänktes av ryska ubåten
I går avslöjade Aftonbladet att en rysk ubåt ligger sänkt i svenskt vatten. Med exklusiva bilder presenterades det unika krigsfyndet.
I dag berättar Stig Nilsson, 75, om sin räddning när den svenska ånglastaren ”Margareta” torpederades av ubåten utanför Arkösund.
Och vi har träffat en av besättningsmännen på den finska ubåt som sänkte den sovjetiska S7 i Stockholms skärgård.

SÖDRA VRAM. Så fort Stig Nilsson fick syn på den vita strimman som for genom vattnet, rakt mot båten, skrek han:
  – Torped!
  Samtidigt kastade han sig ut i havet.
  I nästa sekund exploderade båten.
   Fortfarande förstår han inte riktigt hur han kunde reagera så snabbt, men den omedelbara ingivelsen var att fly, hoppa.
  Det räddade hans liv.
  56 år senare. Stig Nilsson, 75, sitter hemma i lägenheten, ovanpå en ombyggd Konsumaffär i skånska Södra Vram.
  Han är i dag den ende av de fyra överlevande från torpederingen av ånglastaren ”Margareta” som fortfarande är i livet.
  Sedan den där dagen, den 9 juli 1942, har han egentligen aldrig påmints om katastrofen. Efteråt fick han visserligen en symbolisk summa på 550 kronor i ersättning av staten, och rederiet gav honom en ny kostym, men sedan dess har händelsen ute på havet fallit i glömska.
  Till den här veckan, då den sovjetiska ubåten som sänkte ”Margareta” – S7 – hittades förlist i Stockholms norra skärgård.
  Stig Nilsson bläddrar i Aftonbladet och tittar på bilderna av vraket.
  – Jag har alltid trott att det var en rysk ubåt som torpederade oss, men till i dag har jag saknat bevis, säger han.

Fartyget kom ifrån konvojen i dimman
   Stig Nilsson mönstrade på ”Margareta” våren 1942. Han var 19 år gammal och jobbet som jungman ombord på ångfartyget, mitt under brinnande krig, såg han mest som något spännande, inte farligt.
  ”Margareta” var en av de många svenska båtar som försåg Nazityskland med järnmalm, förutsättningen för stålproduktion – och därmed för krigsindustrin.
  I retur fick Sverige koks.
  Den ödesdigra dagen i juli 1942 hade ”Margareta” varit i Tyskland med en last järnmalm. Nu var hon på väg till Köping med båten fylld av koks.
  Klockan 02.00 tisdagen den 7 juli lämnade ”Margareta” Trelleborgs hamn i en konvoj.
  Men vid Sandhammaren kom dimman, och ”Margareta” hamnade allt längre ifrån konvojen.
  Efter Karlshamn var hon ensam – men körde hela tiden längs med kusten ”tryggt” inne på svenskt vatten.

”Vi trodde att det var en svensk ubåt”
   Plötsligt, klockan 18.00 den 9 juli, utanför Arkösund, fick Stig Nilsson syn på en ubåt, strax bakom ”Margareta”.
  – Vi trodde att det var en svensk ubåt, minns Stig Nilsson.
  Margaretas befälhavare, kapten Knut Törngren, föreslog att fartyget skulle hälsa med flaggan mot ubåten. Men ubåten saknade nationalitetsbeteckning och Törngren avstod från hälsningen.
  Bland manskapet ombord på ”Margareta” spreds oro. Ingen sa något, men allt fler kom upp på däck.

”Torped – nu smäller det, pågar!”
   Ubåten låg fortfarande bara ett par hundra meter bakom ”Margareta”.
  Så, plötsligt, vände ubåten stäven mot ångfartyget.
  – Jag såg den vita torpedstrimman komma farande mot båten och skrek ”Torped – nu smäller det, pågar!” säger Stig Nilsson.
  – Men de andra trodde mig inte, utan skrattade bara.
  Utan att tveka kastade sig Stig Nilsson ut i havet. I samma ögonblick träffades Margareta.
  Fartyget bröts itu och gick under på mindre än en minut.
  – Jag drogs två gånger med ner i det enorma sug som uppstod, minns Stig Nilsson.
  När han kom upp till ytan hamnade han precis intill en zinkkista med liket efter den döde svenske sjömannen Otto Nyblom, som ”Margareta” hade med sig från Tyskland. Otto Nyblom hade avlidit i en hjärtattack på systerfartyget ”Elinor” några dagar tidigare.
  – Jag kom aldrig upp på kistan, utan fick i stället syn på en stor potatislåda som flöt omkring i vattnet.
  Stig Nilsson lyckades ta sig upp på lådan.
  – Den ende jag såg i vågorna var matrosen Enock Rosdahl som var helt skräckslagen. Jag kunde inte hjälpa honom och han drogs ner i djupet.

Bara fyra av 18 lyckades rädda sig
   Direkt efter torpederingen dök ubåten och försvann ur sikte. Bara fyra av de arton besättningsmännen på ”Margareta” hade lyckats rädda sig – tre i en livbåt och så Stig Nilsson på potatislådan.
  Efter ungefär en timme kom fartyget ”Hemsö” till undsättning.
  En av de räddade, matrosen Arvid Ljung, hade fått skador i ryggen. De andra tre undslapp med blotta förskräckelsen.
  Bara en kort tid efter katastrofen erbjöds Stig Nilsson ett nytt jobb, den här gången som jungman på malmlastaren ”Liljevalch”.
  I sista stund lyckades hans storebror stoppa honom från att mönstra på.
  Det var tur. Den 18 augusti 1942 gick också ”Liljevalch” under efter torpedering i Västerviks skärgård.

Inte bitter på ryssarna
   Men trots de fasansfulla upplevelserna 1942 valde Stig Nilsson livet som sjöman. Fram till pensioneringen 1979 var han till sjöss.
  Och trots att han nästan fick sätta livet till där ute på havet är han inte bitter på de ryska sjömännen.
Text: Magnus Ringman   – Det var deras jobb, säger Stig Nilsson.
  – Det var krig och det var vi alla ombord på ”Margareta” medvetna om.

”Vår torped klev ubåten på mitten”.

FOTNOT. På morgonen den 25 juli 1942 hittade ett par fiskare zinkkistan utanför Oskarshamn. Kvarlevorna efter Otto Nyblom fördes med tåg till Stockholm, där han slutligen jordfästes den 30 juli.

Aftonbladet i går: Sänkt rysk ubåt hittad i Stockholms skärgård.


Fler nyheter