Jag är mitt i smeten med lösmustasch

Uppe på Mosebacke dansar sommarklädda par i det dunlätta regnet, i år precis som alla andra år – gratisdansen på Mosebacketerrassen är en samhällsinstitution.
  En trappa ner, på Kägelbanan, sitter vi i mörkret och ser dokumentärer om transsexuella. Det är lesbisk och feministisk filmfestival och däruppe stampar de heterosexuella i takt genom taket, det blir lite underligt. Fast det är det å andra sidan mycket som är under dessa dagar.
  Min inställning till homosexualitet har alltid varit tämligen okomplicerad: jag är för. Positiv och fördomsfri. Själv är jag förstås hetero, men det betyder inte att jag tycker att homosexuella skulle vara mindre värda, sämre föräldrar – eller lärare, familjeterapeuter, företagsledare. Så! Och många av mina bästa vänner är faktiskt homosexuella!
  
Under veckan som gått har jag dock rubbats en smula i min självgodhet.
  Filmen om Leslie ställde allt på huvudet, till att börja med. Han föddes som kvinna men lever sedan länge som man och kallar sig ”trans-gendered”, om han nu måste kalla sig någonting alls. Dessutom har han blivit något slags talesman för transsexuellas rättigheter, vilket, det ska gudarna veta, verkligen behövs. De transsexuella retar gallfeber på alla genom sin blotta existens. Om de så satt i sina lägenheter och tryckte med en filt över huvudet hela livet så skulle de ändå reta upp folk.
  
Det var mina egna känslor som förvirrade mig. Att jag tyckte att Leslie var en sådan underbar, vacker och intelligent man. Att just det där djupa allvaret, spetsat med fin ironi, är vad jag alltid dras till. Fast just den här gången var det ju fel, för Leslie är ju ingen man. Inte egentligen.
  Det stora problemet är emellertid min egen roll i sammanhanget. Om jag blir förälskad i en människa som Leslie – är jag också ”queer” då?
  – Om du fick välja helt fritt bland alla tänkbara kön och sexuella varianter, vad skulle du vilja vara då? frågar jag Peter, min inneboende.
   – Tja... lesbisk tjej kanske? kommer han fram till.
  
Frågan är ju i själva verket idiotisk. Om du fick välja fritt... vad är det som hindrar oss? Alla människor är fria att välja vilka de vill vara, det är det som är Europrides stora glädjebudskap och vårt stora problem, vi som har anpassat oss efter gällande regelsystem och får ångest så fort detta är i gungning.
  Den som skapar sin egen identitet är en sant fri människa. Någonting mer provocerande finns inte.
  
När den stora paraden går av stapeln i morgon är jag där, om inte annat så för festens och glamourens och glädjens skull. Men också för att jag skulle vilja vara så fri och stark att jag gav blanka fan i hur jag bedöms som kvinna. Just nu tillhör jag kategorin ”30+ singel med barn” – vilket knappast öppnar några nya, oväntade perspektiv, snarare tvärtom. Tillhör man denna grupp gäller det att uppföra sig, annars framstår man lätt som en smula löjlig. Man ska passa sig väldigt noga för att försöka verka alltför ungdomlig, å andra sidan bör man inte vara tantig heller. Man ska inte bli full och dansa på borden utan sitta moget och vackert på en stol. Man kan gärna hjälpa unga män på traven och vara dem ett stöd i kraft av sin levnadsvisdom men man ska inte vilja ha något för egen del. Man ska odla kryddor och hålla sig smärt och ha pengar.
  
Ibland kommer jag på hur förfärligt det är med könsrollerna i samhället, inte bara trist utan faktiskt förfärligt och närmast farligt. Jag såg en repris av pratprogrammet ”Renée” där könen skulle hetsa mot varandra i någon sorts verbal boxningsmatch, först skulle en studio full av tjejer prata om vad de retade sig på hos männen och sedan skulle karlarna berätta vad de avskydde hos kvinnorna och till slut skulle de tussas ihop och det var väl meningen att det skulle vara lite roligt – vasst och fräckt fast ändå ömsint på något vis antar jag. Fast det blev bara hemskt. Tjejerna begrep ju idén och höll sig på en bra nivå med mycket skratt men karlarna (en del) blev så provocerade och ställda att de snabbt förföll till råa, hatiska angrepp. Brudarna började genast ursäkta sig men det var redan kört: smockan hängde i luften.

För några timmar i morgon tänkte jag glömma att det är krig. Vi ses – jag är den där mitt i smeten med lösmustasch och läderbrallor.