|
|
|
|
|
Bergman glömmer aldrig sin barndom
Hela livet har Ingmar Bergman ständigt återvänt till sin uppväxt, vävt sagor av sin smärta, sökt mönster, flyttat bitarna av och an. Pusslet börjar bli färdigt nu. Han fyller 80 år. ”Den som levt i lögn älskar sanningen”, skriver Ingmar Bergman i sina memoarer. Han avser sin uppväxt i en stockholmsk prästfamilj, en barndom som kommit att bli världsberömd genom hans många filmer, framför allt ”Fanny och Alexander”. Hemmet var till det yttre perfekt, men under ytan en krigsskådeplats, minerad med hemligheter. Han är inte det enda offret.  Gossen ökar inte i vikt och mormor Anna tar honom med tåg till sommarnöjet i Dalarna och matar honom under resan med smulor av sockerkaka. Som vuxen kan han ur sitt innersta frammana glimtar av sin spädbarnsvärld: våta kläder, smygande steg, den unga ammans andetag, solreflexer i en vattenkaraff. Ingenting av detta förknippar han med obehag. Rädslan kom senare. 1922 föds en lillasyster. Ingmar är fyra år, förvisas ur mammas säng och rasar av svartsjuka. Storebror Dag, åtta år, skriver till sin nyförlösta mamma: ”Hur mår Mor. Jag mår bra. Vad det är greslikt att ha en till. Men det får väl reda sig.”Bröderna har varit fiender, nu sluter de en pakt: kräket måste dö. Ingmar tassar en eftermiddag in till den skära korgen i föräldrarnas sovrum. Han har dock missuppfattat storebrors instruktioner och greppar inte efter den lillas hals, utan försöker pressa samman hennes bröstkorg. Hon vaknar och skriker – han försöker få bättre grepp, men förlorar balansen och faller. Strax efter sonen Ingmars födelse skriver hon om sina tankar på att lämna Erik, men har hon rätt till det, han är ju överansträngd, och klen i nerverna ...? ”Jag ber till Gud utan förtröstan. Man får nog klara sig själv så gott man kan.”Först i början av 90-talet går det upp för familjen att Karin älskat en annan man, en elva år yngre präst. Han är hennes enda sanna kärlek. Hon vill bryta upp, Erik hotar att ta sitt liv, de har tre barn. Pliktkänslan segrar. Straff följer en viss dramaturgi: först bekännelse i lägre instans, det vill säga inför mamma eller någon av de anställda, som följs av utfrysning. Efter middag och kaffe nya förhör i pappas arbetsrum. Syndaren hämtar själv mattpiskaren, drar ner byxorna och straffet verkställs liggande över en grön hårt stoppad kudde. För att få slutlig nåd ska han kyssa fars hand. Många kvällar baddar mamma Karin Dags rygg, där skinnet lossnat. Ingmar njuter då. Mormor i Uppsala är en bildad kvinna som tar med Ingmar på bio och öppnar sitt hem för magnifikt julfirande.Familjen flyttar till prästgården i Sophiahemmets stora park där Ingmar strövar fritt i sin fantasivärld. Han blir vän med sjukhusets vaktmästare, får höra spännande berättelser och se många lik i olika skick. Han har roligt. En prästfamilj vid denna tid är mer än en familj, hemmet ska stå öppet för möten, andakter, studier, själavård, välgörenhet. Arbetsdagen tar aldrig slut. Den perfekta ytan måste upprätthållas. Till varje pris. Hon utövar inte ett yrke, detta är hennes livsuppgift: det fulländade äktenskapet i det underbara hemmet med de lyckade barnen. Erik är lynnig, depressiv, sluten. 1924 skriver hon: ”Hvar dag måste lefvas igenom. Då och då tänker jag: kan jag egentligen känna djupt och innerligt längre, eller är jag död invärtes, sönderbruten, slut?”Barnen är då två, sex och tio år. I arbetet fungerar han bäst. Han ”dränerar”, iscensätter sina maror, i ett ständigt och läkande flöde. En psykiatriker Ingmar Bergman uppsöker i 40-årsåldern tar förväntansfullt emot sin berömde patient, men säger – nästan beklagande – efter några besök: ”Du får förlåta mig, men du är fruktansvärt frisk.” I hans rum ligger bibeln uppslagen på golvet. Lillasyster Margareta kommer hem från skolan och ser mamma Karin komma vacklande genom salen, snubbla över en symaskin på sin väg mot fönstret mot Storgatan där hon försöker störta sig ut, men hindras av Dag. Margareta Bergman tvingas göra en abort, gifter sig senare med en brittisk författare, får fyra barn och har själv skrivit böcker, den senaste med den talande titeln ”Ångestens barn.” Som teaterchef för Dramaten har Ingmar Bergman ett valspråk: ”Säg mig nånting mer som jag fullständigt skiter i.” Det vill säga: den som vill ha resultat kan inte alltid ta hänsyn.Kränkningen förändrar hans liv. Han har byggt upp en stark yrkesidentitet, är fruktad för sina krav på disciplin, men beundrad för sin arbetskapacitet. Den känslan av kontroll raseras, och leder till en vistelse på ”knäpphus" (hans eget ordval) och sex års exil. Hon upplever mot slutet av sitt liv Ingmar som sin förtrogne. Hon är stolt över hans framgång, och orolig över hans kaotiska familjeliv. ”Jag vill så gärna vara en bra farmor och vän med alla mammorna.” Även maken Erik läser, mödosamt och med förstoringsglas, de små dagböckerna och säger: ”Långsamt inser jag att jag aldrig kände den kvinna som jag levde med i mer än 50 år.” Han minns mycket lite av deras barndom. Han vet ungefär hur gamla de är, men inte när de är födda. 
Barndomen minns han alltjämt glasklart. ”Oändligt lång tid har jag fått ägna mig åt att rensa upp efter min uppfostran, att försöka behålla det som varit bra”.Blir det ännu en film? Vem vet. Han har en liknelse: han har länge klättrat uppför samma branta berg, blir tröttare, och tröttare – samtidigt som utsikten blir allt bättre.  |
