|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Han dödade av barmhärtighet
Jo, han har dödat sin son. Efter 16 minuters överläggning fattar tingsrätten sitt beslut. Den 80-årige mannen döms för dråp av sin 37-årige utvecklingsstörde son. Han röjer inga känslor, han ska få rättspsykiatrisk vård men han drar bara i ett hörn av den trist beigea poplinjackan men Leif Silbersky, kändisadvokaten, tackar med värme i rösten tingsrätten i denna mellansvenska stad. Efteråt säger Silbersky att visst har han lyckats, jodå, det är alltid roligt att vinna. Men det här är unikt. Barmhärtig- hetsdråp Denna dag har rätten fört våra tankar till någonting nytt. Barmhärtighetsdråp. Silbersky har fått rätten att acceptera hans argument. Och man har trott på det som 80-åringen sagt. – Min klient visste i sitt hjärta att han inte begått mord, han trodde på allvar att Bengt skulle få det bättre där, på andra sidan. Fadern ville sonen väl, säger Silbersky. Men han försvarar inte barmhärtighetsmord eller ens som nu, barmhärtighetsdråp. Han försvarar en rubriceringsfråga. ”Det finns grader i helvetet” – Fast det finns grader i helvetet också, säger advokaten och ler. Förmildrande omständigheter. Ibland förstår jag inte att människor klarar av att leva. Det är som om åklagaren och försvarsadvokaten samarbetar. Det går lätt, det går snabbt. Inga vittnen. Hela rättegången är över på en och en halv timme. Med domen fälld. När den 80-årige mannen ska höras stängs domstolens dörrar. Åhörare viftas ut. Ändå vet vi i sak vad som hänt, denna grådaskiga, mulna dag med 15 grader värme i luften som nästan är som då, den 23 maj när 80-åringen beslutar att ta sitt liv och skriver i sin almanacka: ”Åtta grader. Mulet. Klar. 38–40 graders feber. Tar Bengt med mig. Förlåt mig.” Det var lördagsafton och 80-åringen dödade sin 37-årige utvecklingsstörde son. Efter beskedet rasar tillvaron Efter beskedet att 80-åringen är dödsdömd i cancer rasade tillvaron. Två år kvar att leva. Tiden tickar och tankarna trängde sig på. Vad ska hända med Bengt när han är död? Till polisen säger han att Bengt alltid varit som en klisterlapp. Att han inte ville gå på träffar med andra handikappade. Att han nog inte ens förstod att de inte skulle leva tillsammans resten av sina liv. De lever ensamma. Isolerat. Tätt, tätt. Bengt köper inte ens en tidning utan sin fars sällskap. Till slut orkar han inte längre I almanackan som hittas när polisen tar sig in i lägenheten och hittar Bengt död och 80-åringen medvetslös, vittnar nedklottrade anteckningar om pizzeriabesök, febertoppar, tv-kvällar och väntan på värme. Till slut orkar den gamle inte längre. Denna lördagskväll kammar han först mjäll ur sin sons hår, sedan hämtar han en flagglina ur garderoben, en flagglina som han använder vid juletid att fästa julgransbelysningen på balkongen, han hämtar också en hammare och en slägga. När sonen protesterar mot snaran slår han med släggan. I tingsrätten sitter 80-åringen näst intill oberörd, när åklagaren beskriver gärningen tar han sig bara lätt på pannan och låter fötterna byta plats. Det är allt. Stundens ingivelse Sedan snurrar han på snöret i dragskon i den beigea poplinjackan och här och nu är alla överens om vad som hänt, frågan är bara ... Och bakom stängda dörrar måste han ha upprepat att det var stundens ingivelse, han trodde att Bengt inte skulle klara ett liv för sig själv. Att han måste ta Bengt med sig i döden. Han döms till rättspsykiatrisk vård. Och åklagaren han säger att nej, han ska inte överklaga, det finns ingen anledning. Tiden har vår Herre redan satt. Fotnot: Bengt är ett fingerat namn. 
 
Aftonbladet den 29 juni.
   Mitt dåliga samvete var 40 centimeter. |
|
