|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Just därför gör det mig så arg när vuxna människor använder barn som en ursäkt för att få bete sig själviskt och grymt. I Rapport sitter ett gäng egoister och hävdar att de för barnens skull inte kan släppa in hemlösa i sitt hyreshus, att barnen inte skulle kunna fortsätta leka ute på gården om de fick några av Stockholms uteliggare till grannar. Alla tycker att politikerna ska göra någonting åt hemlösheten, men inte en jävel kan tänka sig att släppa in en hemlös i just sitt hus. Det är ett jättestort problem - Stockholms stad satsar stort på att få fram bostäder (hemlösheten ska halveras till år 2000), men var politikerna än försöker få in några hemlösa så börjar folk protestera sig blå. Vi måste ju tänka på våra barn, heter det. Dom där kan väl bo ute i något skogsparti utanför stan, jo, det var faktiskt någon som sa så. En annan sa att det var så tyyypiskt socialdemokraterna, nästan som i Sovjetunionen.
Jag har hittills aldrig träffat på en unge som ens skulle drömma om att vägra en hemlös tak över huvudet, som inte skulle säga att det är fullkomligt självklart att man delar med sig till dem som inget har. Detta predikar vi nämligen självgott för våra barn när de slåss om spadarna i sandlådan, detta är den enkla moral som basuneras ut i varenda barnbok från Max badar till Ronja rövardotter. Vore man riktigt elak skulle man önska de där präktiga familjefäderna något litet snedsteg i livet, någon liten olycka av det slag som ligger bakom de flesta hemlösas situation: en skilsmässa, en konkurs, en arbetsskada... För även om det verkar ofattbart för den som sitter där och vänder flintastek på grillen så föds ingen till uteliggare. Steget mellan hyreslägenheten och parkbänken är inte så långt som man helst vill tro, det kan vilken socialassistent som helst vittna om. Ett hårt samhälle tolererar inte svaghet i någon större utsträckning. 21 härbärgesplatser finns det kvar i stan, läser jag i Situation Stockholm. 21. Hundratals människor konkurrerar om sängarna varje dag. På Parmmätargatan hade kommunen tänkt hysa in hemlösa kvinnor i några tomma lägenheter. Hyresgästerna gick i taket, de var rädda påstod de (stora starka karlarna) men främst var det naturligtvis barnen som svävade i livsfara. Jag vet inte vad det är folk föreställer sig, stora knarkarpartyn med smittspridning i sandlådan eller nåt, men ingenting kan väl ändå vara värre än att behöva skämmas över sina föräldrar när de beter sig som fän.
Om inte innerstaden ska förvandlas till något slags taggtrådsinhägnat medelklassgetto måste man ingripa mot den inskränkta och egoistiska människosyn som vissa priviligierade håller sig med. Man måste väl ändå kunna ge några hemlösa tak över huvudet utan att folk börjar gapa om Sovjet.
|
|