MUSIK Håkan Steen skriver om pop
Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
Fredag 12 juni 1998
NYHETER
Sök
Tidningens förstasida
Tyck till
Wap och handdatorer
Kolumnister
Kändis-chattar
Tipsa Aftonbladet
TELEGRAM
E-POST
INNEHÅLL
SÖK
SPORT
TIPS & TRAV
NÖJE
SMS & RING-
SIGNALER
WAP &
HANDDATOR
WEBBRADIO
WEBB-TV
KVINNA
PULS
IT
EKONOMI
BÖRS
FONDER
NYA RESOR
BIL
HÄLSA
TV
VÄDER
BOSTAD
STOCKHOLM
TYCK TILL
CHATT
LEDARE
KULTUR
BOKBANKEN
WEBB-
KYRKAN
DEBATT
NYA
HOROSKOP
MAT&VIN
E-KORT
UNG
JOBBA HÄR
ANNONSERA
MEDIE-
CENTER
KONCERN-
INFO

KÖP&SÄLJ








Förnamn

Efternamn
Jag vill läsa
e-posten

Funplanet
 

Steget mellan hyreslägenheten och parkbänken är inte så långt som man kan tro

Jag brukar gena över gården när jag ska hem, det är en ovanligt trevlig bakgård vi har, i synnerhet så här års när den är lite igenväxt och syrenen blommar och det alltid är någon granne som har grillparty så det ekar mellan väggarna. På sistone har det flyttat in en hel del barn i huset och de strör sina färgglada sandlådeleksaker över hela gården och klättrar i den magnifika björk som liksom hägnar in vårt hem i skir grönska och som förmodligen sett Midsommarkransen födas. Att få leva bland många barn ser jag som ett stort privilegium, någonting som gör oss lite bättre och klokare och förhoppningsvis för oss närmare varandra. Det är märkligt med barn, en sådan förunderlig makt de har - de gjuter liv och mening i den mest förstenade tillvaro. Jag får allt svårare att umgås med vuxna, men i barns sällskap trivs jag alltid bra.

 Just därför gör det mig så arg när vuxna människor använder barn som en ursäkt för att få bete sig själviskt och grymt. I Rapport sitter ett gäng egoister och hävdar att de för barnens skull inte kan släppa in hemlösa i sitt hyreshus, att barnen inte skulle kunna fortsätta leka ute på gården om de fick några av Stockholms uteliggare till grannar. Alla tycker att politikerna ska göra någonting åt hemlösheten, men inte en jävel kan tänka sig att släppa in en hemlös i just sitt hus. Det är ett jättestort problem - Stockholms stad satsar stort på att få fram bostäder (hemlösheten ska halveras till år 2000), men var politikerna än försöker få in några hemlösa så börjar folk protestera sig blå. Vi måste ju tänka på våra barn, heter det. Dom där kan väl bo ute i något skogsparti utanför stan, jo, det var faktiskt någon som sa så. En annan sa att det var så tyyypiskt socialdemokraterna, nästan som i Sovjetunionen.
 Man skulle fråga barnen vad de tycker.

Jag har hittills aldrig träffat på en unge som ens skulle drömma om att vägra en hemlös tak över huvudet, som inte skulle säga att det är fullkomligt självklart att man delar med sig till dem som inget har. Detta predikar vi nämligen självgott för våra barn när de slåss om spadarna i sandlådan, detta är den enkla moral som basuneras ut i varenda barnbok från Max badar till Ronja rövardotter.
 Barnen skulle med största säkerhet inte ha några som helst problem med att dela gård med några extra farbröder, det kunde nog tvärtom vara roligt. Barnen har nämligen inte lärt sig säga dom där på det där föraktfulla och snipiga sättet, de har ännu inte förstått att vissa går att trampa på medan man bör krypa inför andra eller att man kan moralisera över spadar i ena sekunden och bete sig som ett själviskt monster i nästa. Hyckleri kallas det och är något man lär sig med åren.

 Vore man riktigt elak skulle man önska de där präktiga familjefäderna något litet snedsteg i livet, någon liten olycka av det slag som ligger bakom de flesta hemlösas situation: en skilsmässa, en konkurs, en arbetsskada... För även om det verkar ofattbart för den som sitter där och vänder flintastek på grillen så föds ingen till uteliggare. Steget mellan hyreslägenheten och parkbänken är inte så långt som man helst vill tro, det kan vilken socialassistent som helst vittna om. Ett hårt samhälle tolererar inte svaghet i någon större utsträckning.

 21 härbärgesplatser finns det kvar i stan, läser jag i Situation Stockholm. 21. Hundratals människor konkurrerar om sängarna varje dag.
 På Parmmätargatan hade kommunen tänkt hysa in hemlösa kvinnor i några tomma lägenheter. Hyresgästerna gick i taket, de var rädda påstod de (stora starka karlarna) men främst var det naturligtvis barnen som svävade i livsfara. Jag vet inte vad det är folk föreställer sig, stora knarkarpartyn med smittspridning i sandlådan eller nåt, men ingenting kan väl ändå vara värre än att behöva skämmas över sina föräldrar när de beter sig som fän.

Om inte innerstaden ska förvandlas till något slags taggtrådsinhägnat medelklassgetto måste man ingripa mot den inskränkta och egoistiska människosyn som vissa priviligierade håller sig med. Man måste väl ändå kunna ge några hemlösa tak över huvudet utan att folk börjar gapa om Sovjet.
 Pröva med att höja skatten, det är det enda som biter. En dumskatt, för bristande solidaritet.



Fler nyheter
Bakläxa för regeringens flygresor. Förslag i morse om hårdare regler
20-åring åtalad för flickmord. Polisen: Han hade ritat av offret
Skolavslutning för prinsessan. Nu får ”Madde” sommarlov
Polis tvingade pojke att krypa till arresten. Nu åtalas han för att ha förödmjukat 16-åringen
Storbrand i morse - två barn döda. Mamman och ytterligare två syskon räddades
20 svenskar fast i kriget. Hårda strider i går i Guinea Bissaus huvudstad
”Dubbelmordet var en hämnd.” Polisen: Vi vet att den misstänkte var på mordplatsen
Nostalgitrippen. Aftonbladet har provkört nya Folkan - VW Beetle
Knäckte kronan - nu är han idol. Supermiljardären George Soros gästar Stockholm
Sjöslaget om champagnen. Aftonbladet följer dramat på plats i Bottenhavet
Hundra dagar kvar till valet. Aftonbladets valguide - med allt från A till Ö
Eva X Moberg
Eva X Moberg, kolumnist: Steget mellan hyreslägenheten och parkbänken är inte så långt som man kan tro