Fortsättning på domslutet...

finns eller har funnits andra s k spår, vilka inte behandlas i resningsansökningen. Det finns därför inte möjlighet att i detta ärende ställa det påstådda händelseförloppet mot andra alternativ som aktualiserats i fallet.

Ytterligare en svaghet i en viss del av den nya bevisningen är att Lars Tingström är avliden och inte kan höras i en ny rättegång. Möjlighet saknas för Christer Pettersson att då ställa frågor till honom, och bl a kravet i artikel 6 i europakonventionen om de mänskliga rättigheterna på en rättvis rättegång gör att uppgifter som härrör från honom måste bedömas med extra stor försiktighet också i resningsärendet.

Vid sin prövning av resningsfrågan utgår Högsta domstolen från den bevisbedömning som hovrätten gjort. Den nya bevisningen bör således bedömas i förhållande till bevisläget som detta framgår av hovrättens dom.

Av de nya vittnen som framträtt är det ett, D, som har lämnat uppgifter om Christer Petterssons närvaro utanför Sigge Cedergrens bostad på Tegnergatan och biografen Grand vid 2 l-tiden. även om dessa uppgifter stärker påståendet att Pettersson sett makarna Palme besöka biografen, har de knappast sådan betydelse att de ensamma kan tillmätas någon större vikt för resningsfrågan. Pettersson har visserligen förnekat alt han varit på dessa ställen vid det tillfället, men det är knappast någon avgörande omständighet för skuldfrågan att Pettersson motbevisas i denna del. Han kan ju även som oskyldig ha anledning att vilja undanhålla det förhållandet att han haft tillfälle i tid och rum att begå brotten.

Vittnena E och I har båda uppgett sig ha sett Christer Pettersson vid korsningen mellan Malmskillnadsgatan och Tunnelgatan/David Bagares gata strax efter brottstillfället. Deras uppgifter stämmer i så måtto väl med det påstådda händelseförloppet.

E har uppgett i huvudsak följande. Han körde i sin bil söderut på Malmskillnadsgatan när en man sprang ut på gatan från höger vid Tunnelgatan. E tvärbromsade bilen, mannen halkade till och blev stående fem-tio sekunder alldeles framför bilen. Sedan sprang han "inte helt rent" in på gatan till vänster i E:s färdriktning (dvs David Bagares gata) där E inte såg någon annan person. Mannen hade ett pistolliknande föremål i högra handen. Han hade en mörkblå täckjacka, mörkblå stickad mössa och handskar. E kände igen Christer Pettersson när bild på denne publicerades efter gripandet i slutet av 1988.

I:s uppgifter är i huvudsak följande. Han var på tillfälligt besök i Stockholm och promenerade på kvällen runt Djurgården. Han var på väg tillbaka till sin bil som stod parkerad på Sveavägen och gick på norra trottoaren på David Bagares gata mot Malmskillnadsgatan. Tio meter från hörnet med Malmskillnadsgatan mötte han en man som kom lunkande rätt emot honom på samma trottoar. Han såg mannen första gången när denne befann sig mitt på Malmskillnadsgatan eller strax ovanför Tunnelgatans trappor. Mannen var svettig och andades häftigt. Han hade en blå täckjacka, var barhuvad och hade varken handskar eller något i händerna. Han fortsatte David Bagares gata österut. I kände igen Christer Pettersson några år senare när dennes bild publicerades.

Det kan konstateras att E:s uppgifter stämmer mindre väl överens med I:s berättelse i några avseenden. E har inte sett någon som kunde vara I på David Bagares gata. I å sin sida borde ha lagt märke till bilen som stannat alldeles framför Christer Pettersson och till att denne i sin tur hejdat sig mitt på gatan. Också deras uppgifter om beklädnad på huvud och händer skiljer sig åt liksom beträffande frågan om mannen hade något i händerna.

Christer Pettersson åberopar i denna del förhörsutsagor med två personer som kort tid efter mordet hörts av polisen. nämligen åå som tillsammans med en man gått David Bagares gata västerut samt UU som sprungit efter gärningsmannen uppför Tunnelgatans trappor. åå har uppgett att hon och hennes sällskap mötte en springande man på David Bagares gatas södra trottoar, att mannen hade en väska som han försökte stoppa ned något i eller ta upp något ur samt att hon och hennes sällskap fortsatte över Malmskillnadsgatan och mötte en annan man som kom uppför trapporna och frågade om de sett någon springa förbi. UU har berättat i polisförhöret att mannen som han följde efter hade försvunnit när han själv började springa uppför trapporna, att han nästan uppe mötte ett par som han frågade om de sett någon man, att kvinnan sade att denne sprungit rakt fram samt att UU ställde sig i korsningen mellan Malmskillnadsgatan och David Bagares gata och då såg en mall där gå in mellan parkerade bilar och försvinna. Inte heller åås och UUs uppgifter går ihop med åtminstone l:s berättelse.

När uppgifter som åberopas i ett resningsärende har lämnats lång tid efter den händelse som bevisningen avser är en viktig faktor vid bedömningen av deras betydelse vilken förklaring som kall liknas för dröjsmålet med uppgiftslämnandet det. Både E och I har förklarat att de inte velat lämna uppgifter tidigare av rädsla för att de och deras anhöriga skulle råka illa ut. även om den förklaring en i och för sig är rimlig, måste den dock te sig som mindre övertygande med tanke på den tid som gått efter mordet och förhållandena i övrigt. åtminstone i samband med rättegången i hovrätten måste det ha funnits möjlighet för dem att utan nämnvärd risk ge sig till känna. Något tillräckligt gott skäl att vänta ända till 1997 med uppgiftslämnandet kan knappast ha funnits.

Beaktas bör också att såväl E som l ansett sig kunna identifiera den man som han sett såsom Christer Pettersson ungefär tre år senare på grundval av publicerade bilder.

Sammantaget får det anses att berättelserna av E och I inte har det bevisvärde, bedömda var för sig eller tillsammans, att det är sannolikt att hovrätten, om uppgifterna förebringats där, hade funnit åtalet styrkt.

Bevisningen beträffande vapenfrågan är som nämnts behäftad med den svagheten att Lars Tingström, som enligt Pelle Svensson har berättat att Christer Pettersson 1983 haft en revolver, inte är i livet och kan utfrågas i en rättegång. Tingström har vid polisförhör i mars 1989 angående sina kontakter med Pettersson uppgett att det aldrig dem emellan varit tal om vapen. även om andra vittnen nu har lämnat uppgifter om Petterssons innehav av olika skjutvapen, saknas dock varje som helst utredning som visar att han den 28 februari 1986 faktiskt hade en magnumrevolver med vilken han kunde skjuta makarna Palme.
Beträffande motivfrågan kan för Lars Tingströms del hänvisas till det nyss sagda. Det kan dessutom tilläggas att Tingström vid polisförhör i februari 1993 förnekat inblandning i Palmemordet.
Pelle Svenssons uppgifter är i huvudsak följande. Motivet till mordet på Olof Palme står att finna i Lars Tingströms hat mot samhället för att han dömts till livstidsstraff för flera bombdåd. Tingström och Christer Pettersson hade redan 1983 kommit överens om att Olof Palme skulle dödas som hämnd på rättssamhället. Tingström berättade för Svensson vem som mördat Olof Palme långt innan polisen intresserade sig för Pettersson. Svensson fick enligt Tingström inte föra uppgifterna vidare till polisen förrän tio år gått efter mordet så att Pettersson skulle få en chans att "räta upp sitt liv". På senhösten 1992 ville Tingström upprätta ett testamente i form av en bok som skulle skrivas om bl a Tingströms inblandning i bombdåden och mordet på statsministern. Svensson skrev kapitelrubriker, på diktamen av Tingström, på ark som denne numrerat och sänt till Svensson utan text eftersom Tingströms post granskades på kriminalvårdsanstalten. En av rubrikerna är "Mordet! Kriminalhistoria skrivs".

Pelle Svenssons uppgifter stöds av det brev som han i april 1998 överlämnat till Riksåklagaren och som bl a lyder: "Frias Krille, får du vänta i 10 år efter mordet! Ingen oskyldig får dömas! Han avgör själv om det blir gryning eller skymning!”

Det som Pelle Svensson uppgett utgör uppgifter i andra hand och delvis tolkningar av vad Lars Tingström sagt och kan ha menat. Det kan alls inte uteslutas att Tingström haft ett intresse av att inför Svensson och eftervärlden oriktigt göra gällande att han legat bakom mordet på Olof Palme. Eftersom han vetat att han inte hade lång tid kvar att leva och för övrigt redan avtjänade ett livstidsstraff har han själv inte risker at något. Det nyss citerade brevet talar visserligen för riktigheten i Svenssons uppgifter angående Tingström men utgör inte i sig något starkare bevis för Christer Petterssons skuld. Det s k testamente som Svensson överlämnat till myndigheterna saknar större bevis värde. Inte heller de uppgifter som andra personer lämnat och som skall belysa motivfrågan eller den övriga skriftliga bevisning som åberopas i resningsären det har någon större tyngd. Sammantaget är den nya bevisningen i denna del inte sådan att det är sannolikt att dess förebringande i hovrätten hade ändrat den friande domen.

Det kan alltså konstateras att den åberopade nya bevisningen i sina olika delar inte är sådan att något av bevisen sett för sig och mot bakgrund av hovrättens bevisbedömning sannolikt skulle ha lett till en fällande dom, om beviset före bringats i rättegången. Då återstår frågan om den nya bevisningen i sin helhet har tillräcklig styrka för att resningsansökningen skall kunna bifallas. Vid bedömningen av den frågan bör följande beaktas.

Något bärkraftigt bevis har inte tillkommit beträffande själva skotten. E:s och I:s berättelser om att de sett Christer Pettersson efter mordet är alltför osäkra för att bevisningen från brottsplatsen skall ha tillförts något avgörande nytt.
Inte heller den del av bevisningen som avser händelseförloppet före mordet eller vapen- och motivfrågorna har tillräcklig betydelse för att skuldfrågan skall anses ha fått sådan ny belysning att det är sannolikt att åtalet skulle ha bifallits i hovrätten, om den nya bevisningen förebringats där.

Sammanfattningsvis finner Högsta domstolen att den nya bevisningen inte är av sådan beskaffenhet att resning skall beviljas i målet. Ansökningen skall därför avslås.

HöGSTA DOMSTOLENS AVGöRANDE

Högsta domstolen avslår resningsansökningen.
För biträde åt Christer Pettersson i Högsta domstolen tillerkänns Lars Ekman ersättning enligt rättshjälpslagen med tvåhundrafemtiofemtusenetthundrasex (255 106) kr, avseende arbete.

Staten skall ersätta Christer Pettersson för den rättshjälpsavgift som han må ha erlagt.

I avgörandet har deltagit: justitieråden Gregow, Lars K Beckman, Nyström, Thorsson och Regner (referent, skiljaktig)

Bilaga

1998-05-04, 05, 18, 19, 20 och 25 Föredragning och överläggning

Referenten, justitierådet Regner, är skiljaktig beträffande motiveringen på sätt framgår av följande yttrande:
"Jag är ense med majoriteten till och med tredje stycket efter rubriken Ettårsfristen.

Orubblighetsprincipen talar för uppfattningen att den ettårsfrist som gäller för ansökan om resning tillämpas på det sätt som Christer Pettersson hävdar, dvs innebär att bevis som blivit kända tidigare än ett år innan en resningsansökan gjorts inte får läggas till grund för resning till nackdel för en tilltalad.

Mot skälen för en sådan tillämpning av en ettårsfrist står dock andra skäl som talar i annan riktning. Lagtexten i 58 kap 3 paragrafen rättegångsbalken utesluter inte att all ny bevisning skall få åberopas. Den bestämmelse som finns i paragrafens andra stycke och som reglerar vilka omständigheter och bevis som får läggas till grund för resning avser enbart sådant material som var känt innan domen vann laga kraft. Inte heller framgår det av regeln om ettårsfristen i 58 kap 4 (paragrafen) att en sådan tidsgräns skulle gälla beträffande del material som får läggas till grund för resning, eftersom den regeln avser ansökningstiden och inte vilket material som får åberopas. Bestämmelsernas utformning talar därför - under förutsättning att ansökningen om resning inte skall avvisas såsom för sent gjord - för att reglerna inte skall tillämpas så att bevis som blivit kända mer än ett år före en resningsansökan inte skall få tas med i prövningen av resningsfrågan.

Fortsättning...