 |
 |
|
|
|
| Inför 20 september 1998 |
|
En djupt kvinnlig bok om tron på människan
Gudrun Schymans bok är inte det minsta politiskt korrekt. Partiledare ska inte berätta att de har ångest och skuld och skäms för sina barn. Möjligen bör de inte ens avslöja att de tror på människan.  Fyra månader före valet och två veckor före sin 50-årsdag ger Gudrun Schyman ut sin första bok.Den är djupt kvinnlig. Den är inte skriven för att imponera, den innehåller inga anekdoter, inget självförhärligande, inga berättelser om framgångsrikt korridormygel. Den handlar i stället om gråt och förtvivlan och om den största skulden av alla, att svika sina barn. Hon, dottern till en alkoholiserad pappa, gjorde precis som han. Trots att hon visste hur ont det gjorde. Gudrun Schymans bok är inte politiskt korrekt. Partiledare ska hålla sin person utanför. De ska tala och samtala och möjligen krydda framställningen med en halv bisats om det egna jaget. Djupare än så bör det inte gå. Åtminstone inte innan man avgått. Kvinnliga politiker använder det egna jaget i sin argumentation. Kvinnor saknar nämligen den manliga förmågan att skilja på budskap och det egna jaget. Följaktligen har Gudrun Schymans bok ett politiskt budskap. Det har dock mycket litet med partipolitik att göra. Hon tror på människan. På människans förmåga att tillsammans med andra åstadkomma någonting. Att bli herre över sitt eget liv, oavsett om det handlar om att bemästra ett alkoholmissbruk eller bygga ett samhälle. Gudrun Schyman leder riksdagens femte största parti. Hon vill att det efter valet ska vara det tredje största, enbart överglänst av socialdemokraterna och moderaterna. För det bör boken inte vara något hinder. Gudrun Schyman visade redan när hon i direktsänd tv avslöjade sitt alkoholberoende för nära två år sedan att hon besitter ett stort personligt mod. Rätt att leva utan att vara perfekt I en tid då regeringen ena veckan meddelar att enbart villaägare i Djursholm tjänar på sänkt fastighetsskatt och nästa vecka sänker med motiveringen att det är Carl Bildts fel är mod och en viss principfasthet inte ovälkommen. Schyman ryggar åtminstone inte för att erkänna att hon har fel och brister. Hon tycker, i likhet med flertalet av oss andra, att hon har rätt att existera ändå. Hon tycker till och med att hon kan få vara partiledare utan att vara perfekt. Mona Sahlin brukar säga att västerlandets måttstock är en vit medelålders heterosexuell man. Också i politiken är det normgivande. Därför faller kvinnliga toppolitiker ibland ur ramen. När det blev känt att kommunikationsminister Ines Uusmann var intresserad av nytt jobb hoppade hon inte av toppstriden. Det skulle en man gjort. Entligt gängse regler är det ett tecken på svaghet att signalera att gräset möjligen kan vara grönare på andra sidan. Och svaghet leder enligt samma normer enbart åt ett håll. Utför. Gudrun Schyman talar inte bara om att hon är svag. Med boken ruskar hon fyra månader före valet dessutom liv i den fråga som hittills skadat henne mest som politiker. Akoholmissbruket. För det krävs en sällsynt oräddhet.
|
