Tisdag 26 maj 1998. Publicerad kl
  – Jag drack i min ensamhet
Namn: Gudrun Schyman. Ålder: 49 år. Familj: Barnen Anna, 18, och Dan, 19, barnbarnet Sinja, 1. Bostad: Lägenhet i Gamla stan i Stockholm. Inkomst: 30 300 kronor i månaden.
Foto: MATS STRAND

Fortsättning
  Avdelningen är egentligen öppen, vem som helst kan stiga in, men massmedia har fått nys om var vänsterpartiets ledare befinner sig och en läkare beslutar stänga den.
  Schyman bestämmer sig för att inte isolera sig och äter redan första kvällen middag med de andra kvinnorna.
  Kvinnor som hon snart lär känna. De pratar, självfallet, om missbruk, men även om vardagliga saker saker som matlagning, stickning och vad det är på tv.
  Men intresset från media upphör inte och av en vän får Gudrun Schyman rådet att ge en intervju till.
  Det är dagen efter att Schyman skrivits in på kliniken och hon väljer att träda fram i Aftonbladet.
  I boken återger Schyman stora delar av intervjun, en intervju där hon berättar hur hon såg på sina alkoholproblem vid den här tiden:
”Att vara ensam kvinna i den ålder jag är, den befattningen, en position med mycket jobb under stor press, stort ansvar, ensamstående förälder.
Det är inte alla gånger jag lyckats få balans i alla de här delarna, och det som drabbat mig i den obalans som uppstått är att jag dämpat den stressen med alkohol.”
  Taktiken lyckas. Journalisterna lugnar ner sig, läkaren öppnar kliniken igen. Men den som vill nå Gudrun Schyman per telefon måste uppge en speciell kod – ”007”.
  Schyman skriver med värme om hur de andra kvinnorna hjälper och stödjer henne då de tillsammans ser ett debattprogram i tv där hennes framtid som partiledare återigen döms ut.

Vill få bort moraliserandet kring alkoholen
  Men hon för också resonemang om samhällets syn på alkoholism.
  Hon frågar sig varför det å ena sidan är närmast sofistikerat att dricka så länge man sköter det, medan den som dricker för mycket å andra sidan döms ut.
  Schyman vill få bort moraliserandet kring alkoholen. Först då, skriver hon, får vi en öppen debatt och därmed också en bättre möjlighet att förebygga problemen runt alkoholen.
  Gudrun Schyman isolerar sig inte från politiken under veckan på kliniken. Hon talar med personer i partiledningen, får rapporter från styrelsemöten, känner att hon har partiets stöd.
  Gudrun Schyman skriver om hur nervös hon är inför första mötet i riksdagsgruppen sedan hon kommit ut igen.
  På mötet berättar hon om sina problem, förklarar vad som är sant och vad som bara är rykten. Det blir känslosamt och tårarna rinner ner för hennes kinder.
  Gudrun Schyman återgår till arbetet dagen före riksdagens öppnande. Hon kallar till presskonferens och förklarar för de skeptiska reportrarna att det inte pågår någon maktkamp inom partiet.
  Schyman var i gång igen. Jobbade, gick i terapi en gång i veckan, allt fungerade.
  Men katastrofen lurade runt hörnet.
  Arbetet gick så bra att Schyman efter ett halvår tyckte att hon kunde unna sig ett glas eller två tillsammans med kompisar, under ordnade former.
  Den politiska glädjen började ta slut, skriver Schyman. Politiken kändes långsam och tungrodd.
  Samtidigt kom det rapporter till partiet om att Schyman setts full än här, än där.
  Hon skriver att ryktena var falska men att hon tyckte att det var jobbigt att hela tiden behöva bevisa sin oskuld.
  Gudrun Schyman började dricka igen.
”Jag var påpassad och så småningom började jag också själv passa på. Fanns det något kvar sedan gästerna gått drack jag upp det. I min ensamhet. Så att min dotter inte skulle se.”
  Snart var det sommar och hon började gå på systemet. Dotterns invändningar viftades bort, till hösten skulle ju allt återgå till det normala.

Visar sig full igen – och det ska ut i tv
  Så kommer katastrofen. Gudrun Schyman är full på en biopremiär.
  En journalist har sett det och nu ska Rapport dundra ut nyheten i lunchsändningen. Schyman känner paniken stegras. Hon ringer runt till sin familj, till kollegor i partiet, förbereder dem.
  Samma kväll sitter hon hemma med vännerna. Ännu en gång ringer reportrarna, ännu en gång ringer telefonen oavbrutet.
”Skillnaden är tyngden av skuld och
skam. Jag hade lovat, men inte hållit löftet.”
  Några dagar senare är det partistyrelsemöte igen. Schyman sätter sig och berättar. Hur det blivit allt svårare att låta bli att dricka.
  Vännerna i partistyrelsen är förbannade. De kräver att hon gör något mer djupgående den här gången.
  Men de gör samtidigt klart att de inte vill ha en annan partiledare och kommer överens om att Schyman ska sjukskriva sig.
  Hon får kontakt med en präst som jobbar på Nämndemannagården i Skåne, ett missbrukarhem, och bestämmer sig för att ge den en chans.
  När Schyman någon dag senare sitter på planet ner till Skåne lutar hon sig mot en vän och börjar gråta.
  Framme vid hemmet får hon veta vilka regler som gäller. Ingen tv, ingen radio, inga tidningar. Förutom en liten stund på helgerna. Den enda litteratur som gäller är Anonyma alkoholisters skrifter.
  Schymans ankomst är väntad. På hemmet finns ett tiotal kvinnor, de är nyfikna.
  Schemat, visar det sig, är stenhårt. Från nio på morgonen till sent på kvällen är det föredrag, möten, samtal med experter och nyktra alkoholister. Det pratas mycket om Gud och religion och Schyman som är ateist börjar undra om hon hamnat i en religiös sekt och vad hon gör där.
  På det första mötet presenterar sig Gudrun för de andra genom att räkna upp sina titlar: Människa, kvinna, mamma, älskarinna, partiledare.

Tredje dagen kan hon kalla sig själv alkoholist
  Mötena har en religiös prägel. Schyman är skeptisk men lugnar sig när hon få veta att även andra är tveksamma.
  Samtalen sker i grupp. De är självutlämnande, inga aspekter av livet lämnas därhän.
  Kvinnorna lär känna varandra, kommer varandra närmare hela tiden.
  Det är med humor Schyman beskriver hur kvinnor i olika åldrar och från olika socialgrupper kan föras samman:
”Vi är en grupp kvalificerade smygsupare, som muntert kan dela med oss tips på gömmor som vintergarderobens stövelskaft, tvättkorgen, städskåpet, underklädslådan och andra traditionellt kvinnliga domäner.”
  Gudrun Schymans största problem är att erkänna att hon är alkoholist.
   Hon dribblar med sig själv, försöker komma runt problemet men på den tredje dagen ger hon upp – och börjar kalla sig själv alkoholist.
  Tankarna snurrar, pappa var alkoholist, vad har hon gjort mot sina barn.
  Gudrun Schyman borrar sig djupare ner i analysen av sitt eget drickande. Hittar flera förklaringar till alkoholismen.
  Hon skriver om en insikt som växer fram, att hon själv har det yttersta ansvaret för sitt drickande.
  Men skuldkänslorna växer, likaså sorgen över att ha svikit sina barn.
  De inrutade dagarna går fort. Kvinnorna revolterar lite mot de strikta reglerna, tittar på tv i smyg, läser en och annan tidning.
  Gudrun får uppgiften att varje morgon hämta den enda tidningen som tillåts, lokaltidningen, och kan då smygläsa Dagens Nyheter som ligger i brevlådan bredvid.
  Hon börjar återfå tron på sig själv och sina barn.
  Sista veckan kommer delar av partiledningen på besök, framtiden planeras.
  Tillbaka i Stockholm. AA-möten. Den 17 oktober är det partistyrelsemöte, officiellt återinträde i politiken.
  Schyman börjar åka runt i landet för att prata med partikamrater.

Återväljs trots skandalerna
  Det blir lite rubriker sedan en läkare sagt att alkoholister inte bör få ha körkort och nämnt Schymans namn.
  Det blir inte bättre av att en reporter rotat rätt på en gammal radiointervju där Schyman erkänner att hon kört en kort sträcka berusad på landet.
  Men Gudrun Schyman klarar även detta och den 8 januari i år återväljs hon som partiledare vid partiledarekongressen i Luleå. Hon återväljs trots alkoholismen, skandalerna rubrikerna. Hon äntrar talarstolen och hon avslutar boken så här:
Text: Oisín Cantwell  ”Jag kan inte och vill inte värja mig. I stället vill jag berätta.”

Krisen - och den långa vägen tillbaka
Lena Mellin: En djupt kvinnlig bok om tron på människan


Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: