Namn: Kjerstin Dellert. Ålder: 72. Yrke: Chef för Ulriksdals slottsteater sen 1976. Bor: Lunda gård mellan Märsta och Sigtuna. Familj: Maken Nils-Åke Häggbom, 56. Sonen Totte Dellert, 45. Samt mängder av husdjur. Aktuell: Firar sina minnen av 50 år på scen med en specialföreställning i kväll. Foto: URBAN ANDERSSON

Först tog räven elva höns, sen tog han en gås, och nu senast låg det en död tupp framför trappan.
  Kjerstin Dellert, 72, borde blivit rätt irriterad på den där räven. I stället satte hon sig i fönstret och smygtittade när den rackarn kom om natten för att hämta tuppen.
  Det är typiskt:
  Kjerstin är snäll mot alla – vare sig de har två eller fyra ben.
  Hon visar oss runt på den gigantiska sjötomten (12 tunnland, underbar utsikt över Mälaren) och överallt är det djur: sju katter, hund, lamadjur, lamm och feta, välmående gäss. Kjerstin matar dem med långfralla och tjoar:
  – Kom till mamma då!
  Gässen svarar med ett vedervärdigt kraxande bröl, en slags kombination av Michael Bolton och ett brandlarm, och Kjerstin rycker på axlarna.
  – Ja, ja, jag skränar likadant. Numera.
  Hon är elegant klädd i ljusgrön, fluffig lammullströja. Min egen, svarta kavaj – en sån där som allting fastnar på – ser däremot snart ut som en illa skött päls, täckt av katt- och hundhår och möjligen nån liten fjäder också.
  Men vad gör det – när man får krama en äkta primadonna på köpet.
  – Primadonna ... tja, inte vet jag. Jag är väl som folk är mest. Däremot kan du få kalla mig en prima donna, det låter ännu bättre.
Stor föreställning på Ulriksdals slottsteater i kväll, Kjerstin, du firar 50 år på scen.
  – Ja, den 3 maj 1948 gjorde jag min scendebut i en sångtävling i Amerika.
Men det är inget definitivt farväl nu?
  – Inte alls, jag säger ”på återseende”. Men jag slutar som teaterchef för Confidencen efter 22 år. Uppträda kommer jag att göra så länge jag orkar stå på benen.
Då har du mycket kvar. Piggare 72-åring får man leta efter. Jag har sett 50-åringar som ser äldre ut.
  – 50? Det finns dom som blir gamla vid 20. Levande lik. Allt beror på livsglädjen.
Det har du gott om.
  – Absolut, men jag är ju inte dum heller. Min tid är också utmätt. Numera räknar jag varje vår. Den 22 maj kommer svalorna, punktligt som vanligt och flyger pang in här under takpannorna, direkt från Afrika, och jag hoppas varje år att jag får uppleva det en gång till.
Det där lät för pessimistiskt för att komma från dig.
  – Nä, vadå? Jag är bara realist. Döden känner jag ingen som helst oro för. När den dan kommer vill jag gå ut i en backe med vitsippor, koltrasten ska sjunga och så lägger jag mig där. Sen är det inget mer med det.
Vi skulle ju inte prata om ålder. Du gillar inte den fixeringen.
  – Det pratas ju bara om ålder och vikt numera, det är hemskt. Jag ska säga dig att jag gärna skulle vilja äta mig riktigt fet. Och jag skulle aldrig vilja vara 20 år igen.
Varför inte? Jag ser på dina bilder här att du hade fantastiska ben, till exempel.
  – Jodu, dom spirorna var det inget fel på. Jag var känd för dom. Men ungdom igen ... Nej, fy faan! Det helvetet vill jag inte gå igenom igen.
Varför var det så förfärligt?
  – Jag var så aningslös. Jag förvaltade aldrig min talang som jag borde ha gjort. På den tiden hade man inga rådgivare ... Det var en förvirringens ålder och jag önskar att jag då hade vetat vad jag vet i dag.
Sjunga kunde du i alla fall.
  – Det är klart, men jag var nog som bäst vid 30–35-årsåldern. Då har rösten nått sin fulla mognad. Jag försöker lära unga flickor i dag att dom inte behöver ha så bråttom, allt kan inte ske över en natt.
90 procent av alla artiklar om dig de senaste åren handlar om ditt äktenskap med din 17 år yngre man, Nils-Åke.
  – Det börjar onekligen bli en smula tjatigt. Det verkar ligga nån slags sexuell spänning i det där som gör folk nyfikna.
Jag erkänner att jag är lite nyfiken, faktiskt.
  – Allt handlar om inre skönhet. Om själen. Det är så fyrkantigt att bara diskutera kärlek i fysiska termer. Jag kan bli lika attraherad av en kvinna som av en man.
Menar du det?
  – Ja, vad spelar det för roll om man känner en inre attraktion till det egna könet? Det innebär ju inte att jag är lesbisk. Man måste se till människan.
Det är i alla fall vanligare att yngre tjejer väljer äldre män.
  – Varför gör dom det, då ... pengarna? Är livet så simpelt?
Hur tror du den yngre generationen uppfattar dig för övrigt? Mer än dom där elva veckorna på Svensktoppen med ”Carl Gustaf”? Blir du igenkänd av en 22-åring på stan?
  – Hörrödudu, det var det fräckaste. Jag blir igenkänd överallt. Ständigt.
Men du går inte på kändisfester och sånt.
  – Nej, det orkar jag inte med. Jag kan fylla min tid med annat. Jag kan stå här vid min Aga-spis, det är spisarnas Rolls Royce, och baka en sockerkaka på ett gåsägg. Det räcker för mig. Sen kan jag nog sjutton ta mig en vodka och ett glas champagne också, men inte efter tio på kvällen.
Nu sitter du här på några jättelådor med minnen från din karriär, det är dockor och pärmar och bilder och tidningar, ändå har du nya projekt på gång. Hela ditt liv verkar vara en slags teater.
  – Nog kan man säga att mitt liv är en enda teater, visst. Men inte en föreställning. Jag är ingen Git Gay.
Hellre en prima donna än en primadonna, alltså.
  – Just precis.
Hur ser programmet ut för föreställningen ikväll?
  – Det blir en slags kabaré där jag spelar upp gamla inspelningar av Kjerstin Dellert när hon var som bäst. Sen sjunger några unga talanger mina paradsånger. Och så framträder jag själv, bland annat sjunger jag Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Inte ens Evert Taube har gjort en bättre låt än den.
  Vad sa ni?
  Om Kjerstin kan sjunga fortfarande?
  Oh, gäss, no problems.