Onsdag 29 april 1998

’Ge mig min dotter tillbaka’ Thereses mamma mötte Thomas Quick i rätten BERÄTTADE Thomas Quicks (svartklädd i mitten) berättelse i Stockholms tingsrätt om hur han 1988 bortförde, mördade och styckade den 8-åriga norska flickan Therese Johannessen var ohygglig att lyssna till. Det var mycket stilla i den fullsatta tingssalen under hans redogörelse. Det enda som hördes var Thereses mammas smärtfyllda gråt. Foto: URBAN ANDERSSON Inger-Lise Johannessen har gråtit, hon har berättat, hon har gråtit igen, hon har försökt att vara så stark som hon antagligen vill vara, men när hon sitter där och ser mannen som säger att han mördat hennes dotter så kan hon till slut inte längre bära tio års sorg.   Hon vänder sig direkt till Thomas Quick:   – Om du verkligen har tagit Therese så må du finne henne för mig. Du måste ge henne igen. Therese Johannessen blev 8 år.   Det är en liten, späd kvinna som med en, just där och då, mycket stark röst vänder sig till Thomas Quick.   Hon har sagt att hon aldrig har kunnat acceptera att hennes Therese inte kom hem på kvällen den 3 juli 1988.   Nu sitter hon i en rättssal i Stockholm och försöker berätta hur det var den där regniga sommarkvällen i Drammen, några mil väster om Oslo, för tio år sedan. Hur barnen lekte, hur Therese skulle gå till kiosken med sina 16 kronor och 50 öre, hur hon väntade, hur hon letade, hur hon gick till kamraterna, frågade.   Den kvällen, den natten, vägrade hon att tro att hennes dotter var borta, död. Innerst inne har hon vägrat det all denna tid. Hon vill ha en grav att gå till   Till nu, kanske. Det är nu det på något sätt bekräftas för henne, att det kanske är sant att Therese är död; mördad, våldtagen, styckad, uppbränd av en storvuxen man som inte ser så galen, så monstruös ut, som han måste vara. Om du verkligen har tagit Therese så må du finne henne för mig   Och om det nu är så, så borde han väl åtminstone kunna ge henne flickan tillbaka? Någonting att begrava, någonting att gå till, någonting att vända sin förtvivlan mot.   Det kan inte Thomas Quick. De delar som han inte har eldat upp har han låtit förruttna eller ätas upp av möss och myror.   Det finns ingenting kvar av hennes Therese.   I den nya säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt sitter inte anklagad och åklagare mitt emot varandra. Nej, de sitter alla vända rakt mot domarbordet som i amerikanska tv-serier.   Därför måste Inger-Lise Johannessen vända sig mot Thomas Quick då hon talar till honom men han behöver inte vända sig mot henne, han behöver inte se på henne. Han fortsätter att stirra rakt fram, men han hör henne.   Han nickar flera gånger, som om han vill säga att, visst, bara jag kunde, så skulle du få din dotter igen.   När han sedan, på eftermiddagen, förhörs och själv berättar försöker han förklara att anledningen till att han erkänner mordet, att han inte nöjer sig med att berätta i terapirummet på Säters sjukhus, det är just för att Inger-Lise Johannessen ska få veta vad som hände Therese.   Hon stålsätter sig för att kunna lyssna och hon orkar göra det fram till dess att han berättar, att han ”öppnade” Therese efter det att han dödat henne. Det är mycket tyst, det är mycket stilla i den fullsatta tingssalen.   Det enda som hörs är Inger-Lise Johannessens smärtsamma, stötvisa gråt.   Hon går ut.   Hennes advokat och hennes psykiatriker följer med henne och hon återkommer inte.   Hon åker till Arlanda. Hon åker hem till Drammen. Våldtar, mördar, styckar   Det är makabert det Thomas Quick sedan berättar.   Att han ”öppnade henne” betyder att han skar upp hennes bröst och bål, han tog ut hennes inre organ och lade dem i en plastpåse.   Han ville komma åt hennes ryggrad.   – Där satt min rädsla.   Thomas Quick har hela tiden hävdat att han inte var ensam under resan till Drammen. Han hade en tonårig pojke med sig. Denne är hörd men har aldrig kunnat bindas vid att ha varit med i Drammen, med om något brott.   Nu berättar Thomas Quick att det var han själv som överföll och slog Therese medvetslös, tog in henne i bilen. Att ha förgripit sig på barn – vem vill vara en sådan figur?   Han är då mycket frustrerad, arg, besviken över att hans kamrat hindrat honom från att överfalla och ta med en elva–tolvårig pojke som de först sett, valt ut.   De kör ut från Drammen, förbi Oslo och stannar vid ett par tillfällen.   Vid ett stopp på en parkeringsplats våldtar Quicks kamrat Therese. Han gör det i lastutrymmet i den kombibil de åker i.   – Men just när han våldför sig på henne ger han mig en blick och den är så stark av aggressivitet och så stark av förtvivlan att det gör mig rädd.   Närmare än så kan han inte förklara varför han måste leta efter en rädsla vid flickans ryggrad.   De åker vidare, stannar vid en kyrka och det är där styckningen börjar.   De fortsätter vidare till ett skogsparti inte så långt från svenska gränsen.   Där börjar han gömma hennes kroppsdelar på olika ställen. En del lägger han åtkomliga för djur, andra gräver han ner i gropar med stenar och kvistar så att de bara ska torka men inte förstöras.   Ett år senare återvänder han och eldar upp de delar han hittar.   I rätten är han är klädd i svart; skor, byxor, polotröja och en yttertröja, allt är svart. Berättar för att bli frisk   Han är mycket verbal då han berättar. Hans dialekt är inte utpräglad på något vis men där finns en anstrykning av dalmål. Ibland stockar sig hans röst, ibland verkar också han vara ytterst nära att falla i gråt.   Han gör det när han säger att han berättar om morden för att det är ett led i hans försök att bli frisk, att göra det obegripliga i någon mån begripligt.   Han är medveten om att han är en ond människa, han är medveten om att han gjort oerhört onda saker och han säger:   – Att vara mördare, att vara våldtäktsman, att ha förgripit sig på barn – vem vill vara en sådan figur? Quick bröt ihop när han vallades på mordplatsen Under rättegången i Stockholms tingsrätt visades en videofilm som tagits av polisen då Thomas Quick vallades på platserna där han dels mördade och styckade Therese Johannessen och dels gömde kroppsdelarna efter henne.   Det är en skakande videofilm som visar hur Thomas Quick har oerhörda svårigheter att besöka platserna. Vid själva mordplatsen blir hans ångest så stark att han svimmar.   Vid en av platserna där Thomas Quick brände delar efter Thereses kropp börjar han plötsligt trampa omkring i kvistarna. Under rättegången förklarar han att han ser eldslågor från likbålen slå upp. Han försöker att trampa ner lågorna. Han har erkänt 17 mord Thomas Quick är den värste seriemördaren i Sveriges historia.   Han har erkänt 17 mord – och hittills dömts för fyra. Charles Zelmanovitz i Piteå 1976. Marinus och Janny Stegehuis i Appojaure 1984. Yenon Levi i Rörshyttan 1988. Quick har även erkänt dessa mord: Två okända flyktingpojkar i Norge 1989. Johan Asplund i Sundsvall 1989. Delgiven misstanke. Pojkmord i Finland 1989. Therese Johannessen i Norge 1988. Rätte- gång pågår. Olle Högbom i Sundsvall 1983. Delgiven misstanke. Marianne Rugaas Knutsen i Norge 1981. Ett tonårsmord 1978. Benny Forsgren i Söderhamn 1975. Reine Svensson i Sundsvall 1971. Oidentifierad person i Hälleforsnäs i slutet av 60-talet. Alvar Larsson på Sirkön 1967. Preskriberat. Thomas Blomgren i Växjö 1964. Preskribe- rat. Oisín Cantwell Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: