Lördag 25 april 1998
 
AFTONBLADET GRANSKAR FLYKTINGHANTERINGEN

De kom hem. Till en bomb.

FAMILJEN HETEMI GLÖMMER ALDRIG. Såren är läkta, men Arsim och hans bror Fatmir glömmer aldrig den dagen då bomben small.
Arsim, 9, såg sin kusin dö i attentat - tre år efter avvisningen till Kosovo

Den största deporteringen av människor ur Sverige någonsin genomfördes 1993 och 1994.
  Över 10 000 Kosovoalbaner kördes i bussar tillbaka hem till Kosovo.
  Trodde vi.
Aftonbladet kan i dag avslöja att resultatet av massdeportationen är ett jättefiasko.
  Nästan samtliga är fortfarande på flykt i Europa.
  Färre än 50 familjer av de som avvisades lever i dag i Kosovo.
Vi reste dit och träffade en av dem.


KOSOVO. Bilen passerar långsamt Arsim, 9, och hans kompisar.
  - Titta! Gubben i bilen kastade ut ett paket! säger Arsim till sin kusin.
  Kusinen plockar upp paketet.
  I nästa sekund ser Arsim hur hans huvud sprängs till sörja.
  Terrorn de flytt ifrån hade slutligen hunnit ikapp familjen Hetemi.


Arsim, 9 år. Undkom bombattentatet levande - men fick svåra splitterskador i ansiktet.

NEXHAT, 13 år. Avled omedelbart av de svåra skadorna som bomben orsakade.
  Attentatet mot barnen inträffade för ett drygt år sedan.
  Det blev kulmen på den krypande oro som familjen Hetemi upplevt ända sedan de avvisats från Sverige 1994.
  Familjen Hetemis historia är fram till bomben typisk för de drygt 20 000 Kosovoalbaner som sökte asyl i Sverige i början på 90-talet.
  Familjen kom till Ystad, en glåmig morgon i april 1992, efter fyra dagars och fyra nätters bussresa.
  Pappa Sahit Hetemi beslöt att sätta sin stora familj på bussen till Sverige efter sitt livs värsta natt.
  Det var vintern 1991. På dagen hade Sahit deltagit i ett möte med lokalavdelningen för det albanska demokratiska partiet.
  De var i en källarlokal i skolan där Sahit jobbade som historialärare.
  Plötsligt slogs dörren in. Ett tiotal serbiska poliser stormade in.
  - De skrek och gapade och var bryska. Jag greps och fördes till polisstationen, säger Sahit.
  Händelsen var en i raden av tusentals liknande vid den här tiden.
  Den serbiska polisens terror mot den albanska majoriteten kunde slå mot vem som helst.
  Men denna vinterdag 1991 var första gången Sahit drabbades direkt av den aggressiva, etniskt grundade politik som inom kort skulle sätta hela Balkan i brand.

Greps och torterades
  Sahit greps och togs med till polisstationen. I ett kalt förhörsrum lades ett dokument framför Sahit. Polisen krävde att han skulle skriva under.
  Det var samma dokument som serberna försökt tvinga tiotusentals albaner i Kosovo att sätta sin namnteckning på; Sahit skulle intyga att han var en ”lojal medborgare i Serbien”.
  Nästan inga albaner skrev på, medvetna om att detta var dödsstöten för självstyret i Kosovo och början på en diskriminerande serbregim.
  Sahit vägrade skriva under.

Vi ville ge barnen en framtid, nåt annat än ett liv under ständigt hot
  Det första batongslaget tog i magen. Sedan en skur mot njurarna. Och så, liggande på det råa betonggolvet, fick han flera tunga stövelsparkar i skrevet.

Gigantiska flyktingströmmar
  ”Förhöret” slutade med att Sahit meddelades att han fått sparken från sitt lärarjobb och att han skulle komma att kallas till ett nytt ”informationssamtal”.
  Denna tid, 1989-1991, sparkades 150 000 kosovoalbaner från sina jobb på samma grunder. Terrorn tilltog. Flyktingströmmarna ur Kosovo var gigantiska. Uppåt en halv miljon människor drevs på flykt.
  Djupt förnedrad, med bultande smärtor i underlivet och en molande värk i mellangärdet som gjorde det svårt att andas tog sig Sahit hem till sin fru Naile och deras sju barn.
  - Den natten bestämde vi oss. Vi ville ge våra barn en framtid, något annat än ett liv under ständigt hot, ett politiskt system med syfte att hålla oss fattiga.
  Dottern Makfire minns morgonen efter.
  - Han var ledsen på ögonen. Ha sa först att han inte längre fick jobba, sedan läste han för oss om Sverige, som en historielektion, berättar Makfire på ordfattig men klingande svenska.

Sverige - en dröm
  Sahit berättade för sin familj att Sverige var en av de bästa demokratierna i världen, att det inte varit krig på 200 år.
  Efter två år i Sverige tyckte Makfire att nästan allt pappa sagt om Sverige stämde.
  Hon hade fått kompisar i Robertsfors, där de hamnat, hon fick göra det hon tycker bäst om av allt:
  - Gå i skolan och lära mig språk. Jag skulle gärna vilja bli översättare, att få jobba med språk är, hur säger man... som att drömma för mig?
  Efter två år i Sverige var det färdigdrömt för Makfire och familjen Hetemi.

Klicka här - läs fortsättningen. Barnens tröst: en svensk läsebok



Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: