Aftonbladet nyheter: Snälla, låt mig vara med min syster

Fredag 24 april 1998

I fyra dagar har vi berättat om den svenska hanteringen av flyktingar.
Grundfrågan: Med vilken rätt behandlar vi hjälpsökande människor så här?

I dag fortsätter vi med två fall från en kontinent som får västvärlden att skaka av skräck för flyktingvågor:
Afrika.

Och frågan blir i dag obehagligare:

Skulle Sverige kunna behandla andra människor än afrikaner så här?

EN SERIE OM SVERIGES FLYKTINGHANTERING
Jan Helin (text)	Urban Andersson (foto)
I dag: språktestarna

– Snälla, låt mig vara med min syster
Systrarna Reine och Estelle har exakt samma historia. Svenska myndigheter låter bara en av dem stanna.

Sverige tror på Estelle. Inte på Reine. Trots att de berättat samma historia. Systrarna återfann varandra i Sverige efter tre år på flykt. Estelle besöker sin syster på Lillhagens psykavdelning. Reine har kollapsat efter beslutet om att hon ska avvisas.

Det här är systrarna Reine och Estelle.
  Estelle kom till Sverige 1992. Reine kom 1995.
  De berättade exakt samma historia, oberoende av varandra.
  Den ena tror Sverige på. Den andra inte.

  Reine ligger ihopkrupen som en fågelunge, djupt insjunken i sig själv.
  Två stora, vackra men rädda ögon stirrar i väggen.
  Hon är inte 19 år fyllda. Hon har försökt ta sitt liv, två gånger.
  Det är alldeles tyst i hennes rum på Lillhagens psykakut utanför Göteborg.
  Det är snart jul 1997. Det har gått fyra veckor sedan hon fick sitt slutgiltiga nej av Utlänningsnämnden.
  Nämnden säger att Reine ljuger. Samma nämnd har tre år tidigare trott på en identisk levnadshistoria av hennes syster.
  Sedan beskedet har Reine legat totalt apatisk.
  – Hon bara sjönk ihop på mitt köksgolv när hon fick veta, säger systern Estelle.
  ”Akut reaktiv psykos med depressivitet och konfusion” lyder hennes diagnos.

Reine klarade prao-tiden bra
  Psykofarmakan hon får lindrar, men kan inte hålla all ångest borta.
  Den blytunga andhämtningen i hennes späda kropp vittnar om vad som maler därinne.
  Av alla dokument som finns om Reine känns i denna stund ett särskilt relevant.

Hon är trevlig mot gästerna och tar ofta egna initiativ

Reines handledare Sofia Rejgård

  Det är ett intyg från Reines tid som prao-elev, vårterminen 1997 på re-staurang Lyktan i centrala Göteborg.
  För bara ett drygt halvår sedan skrev hennes handledare Sofia Rejgård:
  ”Reine är otroligt duktig, hjälpsam och positiv. Hon är trevlig mot gästerna och tar ofta egna initiativ. Språket var inga problem det heller! Vi önskar henne lycka till!”
  Sex månader har gått. I stället för den livsglada tjej som skymtar fram i anteckningen ligger nu en trasig flicka i en säng på en låst psykavdelning. Hur har det gått till?

Hon blir okontaktbar i flera timmar
  Vi börjar hos Tove Östergren, grupphemsassistent på Invandrarverkets enhet för flyktingbarn i Kråketorp utanför Alvesta.
  Det var hon som tog emot den då 16-åriga Reine när hon först kom till Sverige den 22 september 1995.
  – Jag tittade på Reine, ner i mina papper och på Reine igen. Jag såg att hon var lik en annan flicka vi haft från Tchad, att de hade samma efternamn, säger Tove Östergren.
  Reine hade hamnat på samma flyktingsluss som sin syster. När Tove Östergren berättar för henne att hennes syster lever i Sverige sedan tre år händer något märkligt med Reine.
  Hon blir alldeles stilla, okontaktbar i flera timmar och säger bara tyst gång på gång:
  – Estelle? Estelle est en vie, Estelle est an vie. (Estelle lever, Estelle lever.)
  Hon får ett fotografi av sin syster av Tove Östergren. Den natten sover hon med bilden av systern på sin kudde.
  De närmsta dagarna berättar Reine samma historia som hennes syster berättat tre år tidigare:
  Både hennes mamma och pappa, Yvette och Felix, har arbetat politiskt. Felix har arbetat i adminsitrationen för två presidenter i Tchad.
  Familjen var välbärgad och de växte upp mycket isolerat i ett hus utanför Tchads huvudstad N'Djamena.
  I Tchad har i princip rått inbördeskrig sedan landet blev självständigt från Frankrike 1960.
  Politiskt våld och mord är vardag.
  Reine hann gå i skola i tre år innan hennes pappa ansåg det för farligt, våldet hade kommit inpå knuten och vägen till skolan var alltför farlig.
  1991 kom det politiska våldet in i familjens hem. Det var på natten.
  Flera uniformsklädda män sparkade in dörren. Reine och Estelle hörde skrik från föräldrarnas sovrum.
  De släpades ut i vardagsrummet. Alla fyra barnen hade sprungit upp och stod samlade.
Föräldrarna sköts till döds framför deras ögon.
  Efteråt fördes de chockade barnen bort. Reine tror att även hennes båda yngre bröder sköts ihjäl, men hon vet inte.
  Estelle och Reine fördes åt var sitt håll, till fängelse.
  Reine satt i fängelse under vedervärdiga förhållanden i tre år, mellan 13 och 16 års ålder.
  Hon blev utsatt för systematiska och brutala övergrepp.

Läs fortsättningen på artikeln.

Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: