Dödsstraff kan
vara nödvändigt

Jag tror på dödsstraff. Jag tror att det är nödvändigt, under vissa förhållanden och för vissa brott.
  
  Sveriges sista avrättning genomfördes den 7 oktober 1910 då den före detta kyparen Anders Ander avrättades med giljotin på Långholmen. Det var första och enda gången en giljotin, nyimporterad från Frankrike, användes i Sverige. Bödel var skarprättare A G Dalman.
  Ander var dömd för ett brutalt rånmord på en växelkassörska i Stockholm på trettondagsafton. Han var tidigare känd hos polisen som en ”farlig förbrytare” straffad flera gånger för stöld och misshandel. Han gick lugnt och värdigt de sista 75 metrarna mot döden – utan att ha avgett bekännelse. Kassörskans blodiga pengar samt mordvapnet, en besman, hittades hos Ander. Han hade bara förvarat föremålen, uppgav han och skyllde på upp till fem okända gärningsmän. Obduktionen visade att han led av lungtuberkulos. I tarmkanalen låg en bit av en sönderslagen tallrik, vilket bekräftar rykten om självmordsförsök i fängelset. Han begärde inte nåd. Tolv personer bevittnade avrättningen.

1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige, 1972 också i krigstid.
Det tror jag var ett misstag.

   Det finns vissa brott, inte nödvändigtvis varje rånmord, men grova, noga planerade våldsbrott mot barn och åldringar. Brott mot mänskligheten. Folkmord. Krigsförbrytelser. Förräderi och spionage. Brott som leder till civila oskyldiga människors död och förintelse, kan bara ha ett enda straff: avrättning. I synnerhet i krigstid, då ingenting kan betraktas som normalt längre och samhällets behov av att få försvara sig är maximalt.
  
Lagarna i ett land speglar naturligtvis det landets kultur och tradition. Vi har sedan äldsta tider haft alla typer av dödsstraff i Sverige, inklusive stening. Under sen medeltid kunde en otrogen hustru stenas till döds i vårt land. Vi har haft hängning, exekution inför militärpatrull, halshuggning med svärd eller yxa. Vi har haft så kallat kvalificerat dödsstraff, där själva döden ansetts som en alltför lätt befriare, i stället skulle den dömde få lida så länge som möjligt.
  Han piskades, händerna höggs av, han rådbråkades innan huvudet höggs av och hela kroppen därefter höggs i bitar. Svensk lag har kunnat döma människor att bli levande begravda eller brända på bål. De för trolldom dömda ”häxorna” var ofta halshuggna, innan bålet tändes. Ett fåtal brändes levande. Tortyren och avrättningen var länge offentlig, androm till varnagel. Under tidig medeltid kunde anhöriga till en mördad, utan att få annat än applåder och ryggdunkningar, själva döda mördaren om de påträffade honom under brottets utförande. De hade då rätt att tillfoga honom exakt samma skador, som han hade gjort på offret. Sår för sår, lem för lem.
  
Förändringen kom under 1700-talet, då upplysningens idéer spred sig över Europa. Då Gustav III blev kung 1771 hade vi dödsstraff för 68 olika brott. Han, som var påverkad av tidens tankar, strök ett tiotal dödsstraffsorsaker, bland annat för ”dubbelt hor”, alltså där båda parter i ett ertappat kärlekspar var gifta på var sitt håll, samt för tvegifte, trolldom och för den som greps för stöld fjärde gången.
   I vår tid står man givetvis på ännu högre nivå. Vi har, som bekant, avskaffat både Gud och djävulen i vårt land. Därmed anses även ondskan ha försvunnit. Numera är det förnuftet som ska styra allting. Alla som inte uppfattat detta, utan ändå missköter sig, tas om hand av psykologer och socialassistenter. Deras offer, om de överlever, kanske kan få rubriker i kvällspressen. Sen får de väl stappla illa tilltufsade till samma psykologer och socialassistenter som sina banemän. I bästa fall lär de sig där att förstå varför allt blev som det blev.

På vilken kurs skulle man skicka Hitler? Hur skulle man omskola Himmler? Bödlarna i Belsen?

  Historien är inte slut med oss. Det kommer att komma nya krig. Svenska folket är inte annorlunda än andra. De förbrytelser som hände i Jugoslavien skulle under ett inbördeskrig säkert hända också hos oss.

Ondskan finns dessvärre kvar, trots att vi inte får peka ut den hos enskilda medmänniskor, för onda människor passar inte in i vår, för tillfället, politiskt korrekta liberal-ljumma människosyn. Då är det lättare i USA. Amerikanarna kan alltid vifta med sin bibel och kasta bomber på Saddam Hussein, nu när både Castro och Khadaffi tycks ha blivit orkeslösa och faller för åldersstrecket. Själva står vi försvarslösa mot Ondskan, när kriget kommer.