Text: Robert Aschberg
Tyck till om Robert Aschbergs kolumn
Läs mer av Robert Aschberg
Vill någon ta över som riksborreliker?
Jag fick borrelia för fem år sedan; en konstig sjukdom som bärs av fästingar och slår sig på nervsystemet. Förmodligen hade hunden släpat upp fästingen i sängen, där insekten satt sig på mitt ben utan att jag märkt något.
   Fästingar är lömska kryp. De bär på en rad sjukdomar som drabbar både människor och djur. De gör ingen nytta i naturen. De borde utrotas med DDT. Minst.
  Det var i alla fall ingen vanlig influensa. Jag kände mig som en seriekrock och trodde att tropikens mysterier gått till samlat angrepp. På infektionskliniken hittade läkaren en röd ring bak på låret, en konstig fläck jag sett och trott var ett blåmärke.
Läkaren sa att det var en bekräftelse. Borreliabeviset! Och det var klockrent. Tur, eftersom alla inte får en röd ring ens, utan mår tjuvtjockt ändå, och då kan det vara i princip vad som helst som slagit till.
   Sedan tog hon ett ryggmärgsprov som visade att sjukdomen inte satt sig på hjärnan och att jag – på gott eller ont – skulle få behålla min personlighet. Tack för det!
  Av fästingen syntes ingenting. Den hade ätit klart och stuckit utan att tacka för festmåltiden. Så kan det gå. Febern brann, huvudet dunkade och extremiteterna domnade av och på. Det var ynkligt och jävligt och man hatar att vara sjuk och det tog flera dagar innan antibiotikan gjorde jobbet.
  
Den spiralformade bakterien borrelia burgdorferi kan påverka vävnaden i huden, hjärtat och nervsystemet. Den kan dessutom slå sig på ögonen, njurarna och levern. I mitt fall var det väl mindre än hälften av alla de där grejerna, men det var mer än nog.
Hur som helst. Av detta blev en följetong.
   När jag tillfrisknat ringde nämligen en tidning och frågade om borrelian. Någon hade uppenbarligen tjallat. Jag lade korten på bordet. De gjorde rubriker.
  Borrelian har många presumtiva offer, och eftersom det finns gott om fästingar är sjukdomen, med journalistjargong, ett bra snackämne. I bakgrunden lurar också läkemedelsbranschens lobbyister. De pojkarna gillar alla åkommor, och lika säkert som årstidernas växlingar kör de hårt med fästingpropagandan när tjälen går ur marken.
  Sjukdomshistorien kunde ha slutat där. För flera år sedan. Men det blev vinter och vår och när det är vår och tinar och kommer fästingar så vill tidningarna ta sitt ansvar och skriva om borrelia. Och när de skriver om borrelia så måste det fram en människa, gärna en tv-pajas, som kan berätta om hur det är att ha borrelia.

Journalisterna tar alltså fram artiklarna från året innan och ringer upp. Varje år vid den här tiden på året får jag samtal från olika murvlar som säger:
  – Ja hej, ursäkta att jag stör, men du har ju haft borrelia och det är så att vi ska göra en grej på det och vi tänkte att kanske om du har tid så om jag får ställa några frågor ...
Vi är inne på fjärde eller femte året i rad nu. Den tredje statsmakten har förärat mig svenskt pressrekord i borrelia. Stora fästingpriset! Häromdagen hade den andra kvällstidningen till och med gjort en löpsedel som deklarerade att jag var knäckt av sjukdom.
   Ryktet om min ohälsa var betydligt överdrivet, men det gör mig ingenting personligen. Även om borrelia inte är något att skryta med, så är det ingen pinsam eller onämnbar åkomma. Jag menar, det är ju inte som med nervklenhet, gonorré eller hemorrojder. Dessutom jobbar jag själv i underhållningsbranschen så jag förstår dem som tvingas ringa och skriva om eländet varje år.
  
Men med tanke på den fina, tryckta journalistiken ... borde den inte emellanåt iaktta någon sorts aktualitet? Om inte annat för att ge läsarna en välförtjänt överraskning.
Kort sagt: Går det inte att hitta någon annan jävel som haft borrelia på senare år och är beredd att ta över huvudrollen som offer?
Vem vill ge fästingplågan ett nytt ansikte?
Vem vill bli riksborreliker?


Publicerad: 010428