Text: Anders Westgårdh
Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn
Läs mer av Anders Westgårdh

Barnen ska indoktrineras
Jag tycker att man ska indoktrinera barn. Man ska pracka på dem åsikter. Deras världsbild måste fyllas av vuxna värderingar. Dom måste förstå att pappa vet bäst och att det var bättre förr. Barn ska lära sig att lyssna.
   En liten tornado på 2,5 år sveper genom rum efter rum. Han är nästan aldrig sig själv längre, mycket hellre någon annan. ”Jag är Pokémon!”, skriker han och fäktar med armarna. Med händerna i diskbaljan gör jag ett lamt försök att fäkta tillbaka och se glad ut, men suckar inombords åt att den lille redan är fast i de tecknade psykopaternas garn.
  Fast i nästa sekund sker en fasförskjutning.
  ”Jag är Pokémon! Jag kokar kaffe!”. Han drar mig i byxbenet och ropar: ”Jag är Picachu! Vill du ha kaffe?”.
  Han är alltså en tecknad japansk seriefigur, som hellre kokar kaffe än kickar ninjasparkar och svingar lasersvärd. Det är vad jag kallar en modern hjälte.
Bara några minuter senare, när det fiktiva kaffet har kallnat, sitter han i sin lilla stol och gnolar. Jag smyger fram för att kolla om jag verkligen hört rätt. Jodå, visst – där sitter han och sjunger ”Eight days a week”, en gammal Beatles-låt från 1964.
   Indoktrineringen funkar. Beatles funkar.
  Ja, snacka om att Beatles funkar. I bilen vill dom inte höra nåt annat. ”Spela Help!”. ”Nej, ta Get back”. ”Nej, Paperback writer!”. Och oavsett vilken låt så sjunger dom med nästan ordagrant. Jag kan knappt styra bilen, så nöjd är jag.
  
Att metodiskt mata ungarna med till exempel Beatles ingår i min föräldrastrategi. Jag tror nämligen att barn som gillar Beatles blir bättre vuxna. Genom musiken överförs en lång serie av goda värderingar som bidrar till en mer positiv världsbild än vad till exempel Pokémon står för. Det var så som jag själv blev den fina Bror Duktig jag i dag är. Beatles, Dylan, Springsteen och Neil Young gav mig mänsklig kompassriktning och perspektiv.
  Många barn lämnas vind för våg i sitt personlighetsbygge. Dom får hålla tillgodo med den musik, de filmer, de tv-program och eventuella böcker som underhållningsindustrin placerar ut i deras väg. I bästa fall blir Harry Potter inkörsporten till litteratur, i värsta fall tror dom att Dr Macdoo eller ”Gladiatorerna” är så bra det kan bli.
  Den kommersiella barn- och ungdomskulturen sipprar in genom alla springor och når fram till alla tilltänkta konsumenter. Det är slöseri med kraft att ens försöka stoppa den. Att motverka och balansera den med kvalitetsalternativ är därför en smartare strategi. Mata på med Beatles eller jazz eller Bröderna Marx eller Monty Python eller vad du nu väljer – förr eller senare tar det skruv.
  
För några år sedan försökte jag få den äldste (som i dag är 12) att inse sportfiskets njutning. Efter två tre napplösa och regniga utflykter var han måttligt imponerad, men plötsligt en dag stod han vid en liten damm och slet upp tre riktiga baddare. Dom var visserligen inplanterade och nästan tama men känslan var äkta. Sedan dess är det inga problem att få honom att byta datormusen mot spinnspöet. Och jag behöver inte bli frustrerad över att han ägnar sex timmar på en lördag åt att spela Quake II, för i morgon står vi ute i skogen och fiskar hela dan.
Vad jag försöker säga är att genomslagskraften i den formsprutade barnkulturen är så stark att man som förälder helt enkelt måste spruta in motgift. Man måste agera aktivt, styra och sätta gränser för ungarnas konsumtion, inte minst när det gäller tv.
   Dottern som är tio år är svårt biten av tv för närvarande. Jag ertappar henne ibland helt uppslukad i den svenska såpan ”Skilda världar”. Då utspinner sig följande ordväxling:
  Jag säger: ”Lägg av, den där smörjan får du inte titta på”.
  Hon säger: ”Varför inte? Det är jättebra”.
  Jag säger: ”Nej, det är tvärtom. Det är jättedåligt. Det är så dåligt att det är farligt. Man kan få hjärnskador och bli helt dum i huvudet. Du får inte titta på den skiten”.
  Då är jag grym, elak och en hemsk pappa. Men en bra förälder. Därför kommer vi överens om att hon får titta på ”Vänner” varje kväll om hon lovar att aldrig mer titta på ”Skilda världar”.
  Jag tror att hon kommer att tacka mig när hon blir stor.

Publicerad: 010427