Polisen har lärt sig
av kollegerna i EU
Tårtkastningen och polisbrutaliteten har landstigit i Sverige. Det om inte annat bekräftar att vi nu är en del av Europa, vilket i varje fall moderata politiker förut påstod att vi inte var.
Polisen i Norden liksom också i Storbritannien skilde sig förr i tiden från sina kolleger i Tyskland, Frankrike och stora delar av södra Europa genom att vara betydligt mindre hårdhänta än andra i sin framfart.
I grunden berodde den här skillnaden på väsentliga olikheter i poliskårernas syn på sin egen roll, i deras yrkesmässiga självförståelse.
I dessa länder, där polisen har föredragit silkesvantar framom hårdhandskar, åtminstone till att börja med, har lagens och ordningens väktare i första hand sett sig som allmänhetens tjänare. Först i andra hand har man uppfattat sig som den repressionsmakt man faktiskt också är.
Polisens uppdrag att upprätthålla lugn och säkerhet vid kriser, olyckor eller andra typer av samhälleliga blåsväder har, enligt den polisfilosofi som hittills har förkunnats i Sverige, inneburit att polisen själv uppträder lugnt och säkert, inte att den pumpar upp sig och visar sina muskler inför presumtiva orosstiftare.
Sociologer, kriminologer, socialpsykologer och humanistiskt orienterade politiker världen över har i årtionden förklarat att en polismakt som övermobiliserar och i sitt uppträdande signalerar övermakt i stället för auktoritet tenderar att provocera våld mer än stävja det.
Jag har själv en gång för tjugo år sedan blivit vittne till fenomenet efter ett lokalderby på Råsunda fotbollsstadion i Solna. När besvikna AIK-supportrar vällde igenom ett förhållandevis hårt polisbevakat Solna centrum förlöpte allt rätt lugnt tills ridande polis uppenbarade sig.
Då började flaskkastningen.
Den incidenten till trots förefaller mig svensk polis att ha tagit till sig denna socialpsykologiska kunskap om det viktiga i att balansera kraftinsatserna rätt. Med undantag för en och annan incident under EM i fotboll för fem år sedan har svenskarna därför besparats dessa kontinentala scener då blodet flyter där polisen drar fram.
Men nu är det EU-normer som gäller och banne mig om inte poliserna har skickats på kurs och lärt sig hur man gör ute i stora världen. Nu tittar inte polisen folk i ögonen längre, den svarar inte på frågor, den skiljer inga agnar från vetet. Polisen står uttryckslös med fiskblick bakom sitt visir och använder maktspråk kollektivt om någon mopsar sig.
Detta ska inte de enskilda polismännen lastas för. Polisledningarna både på riks- och lokal nivå bestämmer polisens policy i olika situationer varav exempelvis den i Malmö i helgen och den i Stockholm för några veckor sedan måste ha följt ett standardscenario.
Nu har svensk polis fått order att bli kontinental. Det innebär att man bekrigar demonstranter – inte att man bevakar finansministrar så att inget händer dem.
Apropå tårtkastningar tycker jag att Bosse Ringholm tog tårtkastningsincidenten förra veckan med beundransvärd fattning. För innerst inne måste han ha varit både ledsen och rosenrasande.
Meningen med att kasta tårtor är att göra folk till åtlöje och personligen skulle jag känna mig både kränkt och vidrigt förlöjligad av att få en tårta i ansiktet. För att inte tala om hur förbannad över förstörda kläder jag skulle bli.
Jag tycker inte att man ska kasta tårtor på folk om man inte har utomordentligt goda och för alla uppenbara skäl.
På någon vedervärdig översittare som bekymmerslöst missbrukar myndighetsmakt skulle jag kunna tänka mig att slänga en tårta. Eller på Kenneth Starr, den skenheliga amerikanske åklagaren som utredde Bill Clintons och Monica Lewinskys förehavanden tills han frossade i spermafläckar och andra detaljer, moralen till fromma givetvis.
Några uppenbara skäl till att kasta tårtor på svenska ministrar eller seriöst arbetande världsbankschefer finns inte och är att betrakta som avancerat ofog.
Däremot kanske man borde pröva tanken att låta polisen kasta tårtor på våldsbenägna demonstranter. Med grädde i öronen och jordgubbssylt i pannan känner sig till och med den kaxigaste litet fånig till mods.
av kollegerna i EU
Tårtkastningen och polisbrutaliteten har landstigit i Sverige. Det om inte annat bekräftar att vi nu är en del av Europa, vilket i varje fall moderata politiker förut påstod att vi inte var.
Polisen i Norden liksom också i Storbritannien skilde sig förr i tiden från sina kolleger i Tyskland, Frankrike och stora delar av södra Europa genom att vara betydligt mindre hårdhänta än andra i sin framfart.
I grunden berodde den här skillnaden på väsentliga olikheter i poliskårernas syn på sin egen roll, i deras yrkesmässiga självförståelse.
I dessa länder, där polisen har föredragit silkesvantar framom hårdhandskar, åtminstone till att börja med, har lagens och ordningens väktare i första hand sett sig som allmänhetens tjänare. Först i andra hand har man uppfattat sig som den repressionsmakt man faktiskt också är.
Polisens uppdrag att upprätthålla lugn och säkerhet vid kriser, olyckor eller andra typer av samhälleliga blåsväder har, enligt den polisfilosofi som hittills har förkunnats i Sverige, inneburit att polisen själv uppträder lugnt och säkert, inte att den pumpar upp sig och visar sina muskler inför presumtiva orosstiftare.
Sociologer, kriminologer, socialpsykologer och humanistiskt orienterade politiker världen över har i årtionden förklarat att en polismakt som övermobiliserar och i sitt uppträdande signalerar övermakt i stället för auktoritet tenderar att provocera våld mer än stävja det.
Jag har själv en gång för tjugo år sedan blivit vittne till fenomenet efter ett lokalderby på Råsunda fotbollsstadion i Solna. När besvikna AIK-supportrar vällde igenom ett förhållandevis hårt polisbevakat Solna centrum förlöpte allt rätt lugnt tills ridande polis uppenbarade sig.
Då började flaskkastningen.
Den incidenten till trots förefaller mig svensk polis att ha tagit till sig denna socialpsykologiska kunskap om det viktiga i att balansera kraftinsatserna rätt. Med undantag för en och annan incident under EM i fotboll för fem år sedan har svenskarna därför besparats dessa kontinentala scener då blodet flyter där polisen drar fram.
Men nu är det EU-normer som gäller och banne mig om inte poliserna har skickats på kurs och lärt sig hur man gör ute i stora världen. Nu tittar inte polisen folk i ögonen längre, den svarar inte på frågor, den skiljer inga agnar från vetet. Polisen står uttryckslös med fiskblick bakom sitt visir och använder maktspråk kollektivt om någon mopsar sig.
Detta ska inte de enskilda polismännen lastas för. Polisledningarna både på riks- och lokal nivå bestämmer polisens policy i olika situationer varav exempelvis den i Malmö i helgen och den i Stockholm för några veckor sedan måste ha följt ett standardscenario.
Nu har svensk polis fått order att bli kontinental. Det innebär att man bekrigar demonstranter – inte att man bevakar finansministrar så att inget händer dem.
Apropå tårtkastningar tycker jag att Bosse Ringholm tog tårtkastningsincidenten förra veckan med beundransvärd fattning. För innerst inne måste han ha varit både ledsen och rosenrasande.
Meningen med att kasta tårtor är att göra folk till åtlöje och personligen skulle jag känna mig både kränkt och vidrigt förlöjligad av att få en tårta i ansiktet. För att inte tala om hur förbannad över förstörda kläder jag skulle bli.
Jag tycker inte att man ska kasta tårtor på folk om man inte har utomordentligt goda och för alla uppenbara skäl.
På någon vedervärdig översittare som bekymmerslöst missbrukar myndighetsmakt skulle jag kunna tänka mig att slänga en tårta. Eller på Kenneth Starr, den skenheliga amerikanske åklagaren som utredde Bill Clintons och Monica Lewinskys förehavanden tills han frossade i spermafläckar och andra detaljer, moralen till fromma givetvis.
Några uppenbara skäl till att kasta tårtor på svenska ministrar eller seriöst arbetande världsbankschefer finns inte och är att betrakta som avancerat ofog.
Däremot kanske man borde pröva tanken att låta polisen kasta tårtor på våldsbenägna demonstranter. Med grädde i öronen och jordgubbssylt i pannan känner sig till och med den kaxigaste litet fånig till mods.
Publicerad: 2001-04-24
fler kolumner av Yrsa Stenius
Yrsa Stenius
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11