Jorden runt med en vanlig utombordare
  
Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn
Läs mer av Staffan Heimerson
Vad är det som driver dem, äventyrarna och galenpannorna, rekordjagarna och dårfinkarna?
  Roy Karlsen stod i veckan vid spisen i sin hyreslägenhet på Badhusberget i Lysekil och stekte strömming till den elvaårige Hans och sambon Ann Chi och funderade över svaret på frågan.
   ”Jag vet i mitt fall”, svarade han. ”Det var den 13 juni 1990. Jag hade gjort vad jag ofta gjorde på den tiden. Jag hade tagit snurran och åkt tre timmar över Kattegatt till Skagen för att handla. Maten var billigare där över på den tiden. Jag skulle hem igen. Det hade blåst upp. Det blåste tjugo meter i sekunden och ännu mera i byarna. Vågorna var höga. Det var då jag kände: Vi är tre som passar varandra. Vågorna, båten och jag. Båten är som en ryggsäck för mig. Och det var då jag bestämde mig.”
  Karlsen är 42 år, kortvuxen och rund, intensiv och pratglad och har jobbat som montör. Farsan var varvsarbetare, mamman jobbade på konservfabrik. På Kattegatt den dagen bestämde sig Karlsen för att bli först i världen med att köra en vanlig båt med utombordare jorden runt och hamna i Guinness rekordbåt.
  Han är på väg.

Med en 5,4 meter lång Uttern och en 50 hästars Mercury har han mellan den 5 juni 1999 och den 26 augusti 2000 gått 15 500 sjömil, två tredjedelar av jordens omkrets, från Lysekil till Bergen-Shetlandsöarna–Färöarna–Island–Grönland–Labrador–New Foundland–Nordamerikas ostkust till Key West–Kuba-Centralamerikas ostkust–Panamakanalen–Centralamerikas västkust och USA norrut till Kanada och Alaska. Båten ligger nu i hamn på Aleuterna, ökedjan som över Berings sund spänner mellan Nordamerika och Sibirien. Han väntar på att isen ska bryta upp.
  Sedan studsar Karlsen i sin lilla farkost i 18–19 knop vidare.
  Vidare!? Vart? Hur?
  ”Jag hade varit i Costa Rica och Nicaragua. Tropiker och palmer. Det var när jag sedan åkte upp längs Alaskas kust och hade de snöklädda bergen på styrbordssidan som jag tänkte: ”Detta är mera i min smak. Palmer kan jag vara utan. Måtte isen och kylan fortsätta”.

Karlsen avskrev därför sin ursprungliga plan, att från Sibiriens nordostspets dra söderöver via Kamtjatka–Japan–Taiwan–Filippinerna–Malaysia–Singapore till Indiska oceanen och hem via Suezkanalen och Medelhavet.
  ”Jag varnades.”Med den båten och den motorn tar du dig aldrig genom den filippinska arkipelagen”, sa folk som visste.”Piraterna vill åt båten. De tar dig på köpet.” Jag kom på något bättre. Nordostpassagen!”
  Nordostpassagen är sjövägen mellan Stilla havet och Atlanten norr om den euroasiatiska landmassan. Norr om Sibirien. En jävla massa is. Passagen genomseglades första gången av svensken Nordenskiöld 1879 – men han hade då legat infrusen en hel vinter.
  Nordenskiöld seglade med ångaren Vega och stor besättning. Karlsen är ensam på den sorts båt som vi andra använder för att i sommarvärme åka mellan Stavsnäs och Sandhamn.
Kan han verkligen klara det? Från Berings sund till Murmansk är det 3 500 sjömil. Genom ett ishelvete utan städer och hamnar.
  ”Fy fan”, sa jag och högg tag i en strömming på Karlsens lunchbord, ”vilken fasans tanke – bempa-torsk i ismassorna. Hur får du tag i soppa?”
  ”Det finns åtta vetenskapliga polarstationer med tyskar, norrmän och fransmän längs passagen. Jag flyger till Murmansk den här veckan och ska arrangera med ryska myndigheter att bensin portioneras ut och att jag kan tanka fullt, 800 liter, när jag passerar stationerna i sommar.”
  ”Vad äter du?”
  ”Äter!? Båten skumpar och hoppar så att man ingenting kan äta. Jo, jag trycker i mig jordnötter och lutfisk – jag tuggar lutfisken rå – och jag sörplar energidricka. Jag försöker lägga tio kilo på hullet just nu så att jag har att ta av.”
  ”Det är sommar och ljus dygnet runt. Du bara står på?”
  ”En gång körde jag 58 timmar non stop. Grönland–Labrador.”
  ”Vad är det som driver en dårfink som dig?”
  ”Jag har alltid velat göra något som ingen annan har gjort. Jag gör det med en båt som människor kan identifiera sig med. Min båt är inget konstigt specialbygge.”
  ”Vem är din förebild bland äventyrare och tokstollar?”
  ”Thor Heyerdahl.”
  När Karlsen gett det svaret tänkte jag: Med en sådan idol går det nog bra. Han ger sig av från Lysekil den 7 maj och ligger sedan i Berings sund och väntar på att isen ska ge sig av.