|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
lik – på finska Finskan är ett av de få språk här i världen som har samma ord för en levande och död kropp. Ordet ”ruumis” betyder både kropp i största allmänhet och lik. Reflexionen föll mig i hågen när jag under påskveckan var ute och reste i Europa med några av mina finska och finlandssvenska vänner. Vissa morgnar var det nämligen aningen tveksamt om de som bänkade sig vid frukostbordet var levande eller döda. Vi var närmare bestämt i Toscana i Italien och hade fått med oss en bacill eller sannolikt ett virus, troligen från Schweiz där någon hade vistats på något möte där alla snörvlade illa varslande. Viruset var aggressivt och på virusars vis icke mottagligt för antibiotika. Nästan alla i sällskapet var läkare. De grävde i sina medicinväskor och bytte ”myciner” med varandra utan framgång – gråare i ansiktet för var dag kröp de fram ur sina sovrum för att väsa sitt ”bon giorno” och be om en kopp hett te.Först utslagen blev den gamle finländske kulturministern. När han första dagen på den soldränkta bondgården i San Gimignano-distriktet meddelade att han hade ont i halsen var det ingen som reagerade mer än med de vanliga liknöjda beklagandena. En av doktorerna, som i likhet med den förre kulturministern hade varit psykiater men bytt och blivit patolog för att han inte stod ut med patienter som pratade för mycket, fiskade upp något mycin som inte verkade på annat sätt än att kulturministern brände ansiktet i solen – den där dagen då det var sol. När sedan ministerns hustru uppenbarade sig följande morgon med feberblanka ögon och frossbrytningarna jagande genom kroppen var vi några som började oroa oss. Vi hade varit elva när vi kom. Vid middagen andra dagen var vi bara nio. Vädret slog om. Det blev kallt. Det blev regn för att inte säga snöslask. I vissa sovrum var det si och så med uppvärmningen. Kulturministern släpade sig till bords en kväll och berättade att han hade drömt att han var Jussi Björling. Han hade vandrat i ett underbart sommarlandskap och låtit sin gudomliga stämma ljuda kulminerande i så många oemotståndliga höga C:n att allt levande lät sig förföras. – Det beror på att du inte har någon röst kvar sa hans fru som också är psykiater. I samma veva förklarade en kvinnlig inre medicinare från en finsk landsortsstad att hon hade värk i kroppen. Då beslöt den församlade medicinska expertisen sig för att överge mycinerna och beställa in mera rödvin samt litet av husets egen grappa. I motsats till mycinerna hade vinet och grappan effekt. Sången, både svenska snaps- och sommarsånger i dur och finska folksånger i moll, steg mot det fuktdrypande taket och även om ingen direkt kom att tänka på Jussi Björling eller ens på Julio Iglesias, så föreföll värdfolket imponerat.Eller i varje fall förbluffat och roat. De smög på oss litet grappa till. Följande morgon var det moltyst kring matbordet. Vi var för övrigt inte många där. En doktor som sysslar med företagshälsovård var ännu på benen liksom hans fru. En psykiater dök i simbassängen ute och förklarade att vinterbad är bra mot influensa. Det var det inte. Därefter nös han ikapp med sin dotter. Näst sista morgonen såg kulturministerns svärdotter ut som svärmor hade gjort någon dag tidigare. Sonen var fortfarande rätt pigg men det var å andra sidan ännu bara näst sista morgonen. Nu föreslog en kvinnlig ungdomspsykiater att man kanske borde gå i kyrkan.Precis den söndagen åkte jag hem. På flygplatsen i Florens visade flightmonitorn att mitt plan till Paris var inställt. Därmed var naturligtvis också förbindelsen till Stockholm spolierad. Just i det ögonblicket kände jag de första stickningarna i halsen. Följande dag skänkte jag finskans egenhet att inte skilja på levande och döda kroppar en ny tanke: I vissa lägen röjer den egenheten en stor insikt. 
Webbradio: Musik dygnet runt – nyheter varje timme
Senaste nyhetssändningen Hjälpsida
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
