Godiva blir hög av
barnens påskgodis
Text: Herman Lindqvist
Tyck till om Herman Lindqvists kolumn
Läs mer av Herman Lindqvist
Glad Påsk! ska man säga i dessa dagar. Som liten förstod jag aldrig varför. Det fanns ingenting som var så tråkigt som påsken. Barndomens påskar verkar alltid ha varit inramade och överdragna av en decimetertjock sörja av regnblandad smutsig snö.
   Ur den enda radiokanalen hördes hysterisk sopransång och i den enda tv-kanalen satt allvarliga herrar i svarta kostymer och svarta slipsar och talade om obegripliga saker,
i svartvitt. Även om man fick
gå ut, fanns det ingenstans att gå. Allt var stängt. Det fanns två saker man dock kunde göra.
  Antingen kunde man ligga i en stor hög och slå på sina syskon eller också kunde man måla ägg, som man sedan var tvungen att äta upp. Eftersom man varken kunde måla eller tyckte om ägg, var det ännu mer obegripligt varför man dessutom skulle vara glad på påsken.
Här i Frankrike är denna dag en märklig dag. Enligt traditionen dånar nämligen kyrkklockorna från Vatikanen ut sitt påskbudskap över jorden och ur klockorna flyger små chokladägg. Dessa ägg landar sedan i synnerhet i trädgårdarna i Frankrike. Detta har man lurat i franska barn i många generationer, och de går på det varenda gång. Så på påskdagen öppnas alla franska trädgårdsdörrar och barn släpps ut för att leta efter Vatikanens chokladägg bland vårens alla blommor och buskar.

  
Så gör man överallt. Utom hos oss. Vi har nämligen vakthunden Godiva. En golden retriever. Det finns knarkhundar och hundar utbildade för allehanda samhällsnyttiga uppdrag. Hundar som med dödsförakt kastar sig över bovar och banditer, som släpar ut spädbarn ur brinnande hus och allt möjligt som jag sett på film.
  Så finns chokladhunden Godiva. Hon blir hög på choklad.
Hon känner på din andedräkt om du har ätit choklad det senaste dygnet. Hon hoppas att du ska ha kvar någon liten bit. Det är därför hon plötsligt kastar sig över dig och slickar dig i ansiktet, även om du sitter i andra änden av bussen.

   Första påsken i Frankrike skulle vi, som alla franska familjer, gömma choklad samt släppa ut alla egna och andras ungar, som fanns i huset, för att leta efter äggen.
  Bakom denna till synes vänliga gest ligger naturligtvis den listiga baktanken att bli av med ungarna en stund. Ivrig att få barnfritt en rejäl stund hade jag tidigt i gryningen gömt ett stort antal chokladägg på de märkligaste ställen, för att
letandet skulle pågå riktigt länge.
Stunden var inne. Dörrarna öppnades. Ut flög tjoande ungar – men framför dem flög Godiva, som inte trodde sitt väderkorn men som snabbt förstod att hon inte drömde. Hela trädgården var full av choklad!

Hon for som en vit hårig torped genom, över, under rabatter. Påskliljor och narcisser, tulpaner och gullvivor, kamelior, magnolior och alla andra av vårens vackraste blommor virvlade med jord, gräs och stjälkar i luften.
  Upphetsad av barnens illtjut uppspårade hon blixtsnabbt
vartenda ägg, såväl de som var inlindade i guld- och silverpapper, som de som bara låg där som konditorn hade skapat dem. Då samtliga ägg var uppslukade kom hon utmattad och mätt för att få beröm. Mission completed.
  Ungarna tjöt. Deras moder tjöt. Fadern gallskrek och snart pep även hunden.
  Ont i magen.
Den natten gick larmet var-annan timme. Larmskallet som betyder: ”Kom-och-släpp-ut-mig-fort-som-fasen-annars-blir-det-golvtvätt”. Det är ett varningsrop man bara struntar i en enda gång. Utmattad satt jag vid skurhinken och såg morgonljuset komma. Påsken var äntligen slut.

   Glad Påsk?