  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Glädjekänslor fyllde bröstet, när jag landat i Köpenhamn, köpt biljett, tagit hissen ner till en plattform och satt mig på tåget till Malmö. Öresundsbron! Min första resa på den härliga, självklara skapelsen, som sedan i fjol sommar – visserligen femtio år för sent – binder samman två skandinaviska landsdelar. Den lyfter oss i språnget från bytänkande till den globalisering som skapar dynamik, genererar pengar och gör oss till fredligare människor. Glädjekänslan förbyttes i en skräcksyn. Såg jag rätt!? Jag hade nått fast mark i Skåne. Järnvägsspåren löpte nu parallellt med motorvägen. Jag såg en motorväg utan bilar! Inga fordon köade framför betalstationens kurer! En tom motorväg! Det slog mig att jag två gånger förut hade mött samma syn. I Östtyskland på sextiotalet, då inte ens Trabant fanns. I Nordkorea i början av nittiotalet, då Kim Il Sung byggt en bisarr autobahn mellan huvudstaden Pyongyang och den minerade gränsen med fienden Sydkorea. Regionalstyrelsens ordförande, moderaten Carl Sonesson, noterar nu om Öresundsbron: ”Man får torgskräck.” Mycket betong. Inga bilister. Bron är som byggnadsverk en triumf. Som transportled ett fiasko.Hur har det kunnat blir så? Jag kollade. Icke överraskande blev svaret: för bron praktiseras en antikverad socialistisk planekonomi, dikterad av politiker i stället för marknadskrafter. Östeuropa lever vid Öresund. När sålunda bilisterna bojkottar bron, därför att biljettpriserna är för höga, hamnar brokonsortiets intäkter långt under break-even. För break-even krävs fler än 10 000 bilister om dagen. Det är inte mycket – men i dagsläget använder bara 6 000 bilar bron. Jämför det med Essingeleden i Stockholm med fler än 100 000 bilar om dagen. Konsortiet står då inför den stimulerande utmaningen: hur ska vi få fler att använda bron? Hur ökar vi volymen? Vilka marknadsföringstricks ska vi gripa till? Ska vi låta människor köra gratis på lördag och söndag bara för att de ska känna suget av att ge sig av till en del av världen, där människor pratar ännu konstigare än de själva gör? Ska vi ha lägre priser under lågsäsong än under högsäsong? Vi måste sälja upplevelser. Ska vi, som cornflakestillverkare, kombinera broavgiften med gratis entré till Tivoli? Vilken sommarhelg ska vi i år upprepa succén med Broloppet och skaffa Bron all den positiva publicitet vi önskar? Svaret: vi gör inte ett jävla skit. Vi återupprepar inte ens Broloppet. Vi lägger ner det. Jag hör styrelsen ropa: ”Jag vet vad vi gör. Vi HÖJER priserna! Dyrare biljett måste väl betyda mera klirr i kassan.” Det är som om brogubbsen i Handelshögskolans lärobok kommit fram till kapitlet A-pressekonomi: så skrämmer vi annonsörer, så minskar vi upplagor. Det är ett faktum att när bron var klar fick samma duktiga ingenjörer som byggt den sitta kvar och sköta den kommersiellt i stället för att professionellt marknadsföringsfolk tog över. Brobyråkrater.Ändå blåser medvind i integreringen mellan de befolknings- och näringslivsmässigt starka regionerna Själland och Skåne. Man ska veta att ritar man en cirkel från Köpenhamn som innesluter landskapen får man en befolkning om 9,5 miljoner människor. Större än hela Sveriges befolkning. Lokaltidningen Sydsvenskan stavar med självklarhet den danska huvudstaden Köbenhavn. Den pigga Kvällsposten travesterar på sin ledarsida varje dag Cicero: ”... och för övrigt anser vi att priserna på Öresundsbron bör sänkas.” För Brofiaskot finns två rationella planekonomiska förklaringar. Den ena. Danskarna hade några år tidigare byggt en bro över ett annat sund, Stora bält. När den bron var klar lade de ner den statliga färjetrafiken. Bron fick monopol på dem som ville åka från Fyn till Själland. Trafikanterna har inget val. Priserna kan sättas skyhögt. Bron genererar miljardinkomster för danska staten. Det är som bingo. Danska politiker, som samarbetar med svenska, har bestämt: det får inte vara billigare över Öresund – för då blir Stora bälts-bilisterna förbannade. Den andra. Politiker har också bestämt att broavgiften inte får vara lägre än priset för bilar på den gamla färjeleden mellan Helsingborg och Helsingör. I färjebolaget Scandlines finns också statliga intressen. Beslut i politbyrån: i ena fallet må icke finnas konkurrens. I andra fallet, där det finns konkurrens, ska konkurrensen stävjas med prisreglering. Ernst Hugo Järegård använde i en tv-serie uttrycket som säger allt: Danskjävlar! 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
