Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 3 APRIL 2001
 
 

Ingen på sjukhuset
hade tid att hjälpa

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Läs mer av Yrsa Stenius
   Taxuppfödarens mamma bröt foten härom helgen. Benbrottet visade sig vara svårt.
  Efter diverse turer till sjukhus i Västmanland där olyckan hade inträffat hamnade hon på sitt ”hemsjukhus”, Södersjukhuset i Stockholm, där hon opererades. Operationen tog lång tid och benet var efteråt så svullet att man måste vänta med att gipsa det.
  
Damen måste därför stanna kvar på sjukhuset. Det tyckte hon till att börja med var skönt eftersom hon kände sig medtagen och totalt utlämnad med det ogipsade benet som hon inte kunde sätta i marken en gång. Hon behövde hjälp med allt.
  Hon fick anledning att ändra mening. På storsjukhus Storstockholm får man inte hjälp med någonting som inte är akut medicinskt.
Damen behövde gå på toa och ringde på ett biträde. Ingen kom. När det till sist kom någon som bistod med en stöttande arm var det ingen som dök upp när patienten ville ut från toaletten.
  
Så här behandlar man väl inte sjuka människor i ett civiliserat samhälle?
  Jodå, det börjar vara mer regel än undantag. Och problemet är inte personalens inställning eller trög arbetstakt. Problemet är brist på folk. Folk söker sig inte till de jämförelsevis dåligt betalda vårdyrkena. Och vad värre är: De som gör det vill ogärna vara kvar på de stora sjukhusen som ansvarar för den tunga och slitsamma vården.
  Sjukvårdspersonalen, både läkare och sköterskor, söker sig gärna till mindre, privatiserade eller bolagiserade enheter som säljer sina tjänster och väljer vilken vård de vill erbjuda.
  En bekant arbetar på ett annat storsjukhus i Stockholmstrakten. På hans avdelning är det också kort om folk ständigt. Men ingen orkar befatta sig med eländet på sikt för ingen vet riktigt hur problemet borde tacklas. Cheferna går ständigt på kurs. Ledningskurs enligt modell från privata näringslivet. Sjukhuset har nyss bolagiserats.
  I hela Stockholmsområdet saknas barnmorskor och mammor på väg att föda uppmanas stanna hemma så länge som möjligt för att inte uppta platser fler timmar än nödvändigt.
  Ungdomar med psykiska problem får vänta månader och år på hjälp. Barn- och ungdomspsykiatrin har inga tider att erbjuda.
  
  Vi lever i en marknadsekonomi i vilken demokratins, politikens, den kollektivt manifesterade viljans verkningsområde kontinuerligt inskränkts. I ett sådant samhälle råder tusenlapparnas herravälde.
  Tusenlapparna styr inte bara resursfördelningen i samhället – där pengar ynglar av sig, där finns allt att få – tusenlapparna styr i alltför stor utsträckning också våra sinnelag. Varför utbilda sig till något inom vården, som ju alltid förblir lågproduktiv i förhållande till branscher som kan datoriseras och mekaniseras hur långt som helst, när man kammar hem sin första miljon på nolltid inom IT-sektorn?
  För att det är givande att arbeta med människor kan tänka? För att vårdyrkena utövas i en atmosfär av mänskligt givande och tagande, vilket ändå kan vara värt något i stället för miljonerna som vägrar drälla in?
  
  Alltför få förefaller att tänka i de banorna trots att exempelvis läkaryrket fortsättningsvis har hög social status. Kanske är inte ens status viktigt längre om den inte manifesteras i väldiga arvoden och gigantiska fallskärmar?
Tusenlapparna styr. Telekomjätten Ericsson är inget företag i kris med dystra framtidsutsikter utan ett framstående företag i teknikens frontlinje. Ändå måste hundratals av alla dem som faktiskt bygger upp substansen i detta företag lämna sina arbeten. Ledningen känner sig tvungen att hålla tusenlapparna eller det forum för enfaldigt gruppbeteende som också kallas Börsen på gott humör.
  
Någonting är djupt otillfredsställande i ett samhälle och ett tidevarv där lek med fiktiva finansiella värden tillåts dominera över de djupt sociala funktionerna i samhället, vilket arbetet är. Något grundläggande fel har begåtts när medborgarna i ett samhälle inte längre kan få det alla prioriterar högst om de tillfrågas: nämligen trygg sjukvård och omsorg när de bäst behöver den.
  Politik är att vilja sade Olof Palme en gång.
  Just det. Där det offentliga inflytandet inskränks och politikens domvärjo begränsas, där hjälper det inte att vilja. Bara att vinna.



Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER