Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 27 MARS 2001
 
 

Lagom är bäst för en frisk demokrati

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Läs mer av Yrsa Stenius
I en demokrati ska de politiska ledarnas vardag och levnadsomständigheter inte avvika alltför mycket från vanligt folks. Därför ska de inte vara överbetalda eller försedda med omotiverade privilegier.
  Enligt den här tumregeln har svenska ministrar i allmänhet levt. Någon har kanske haft litet mer expansiva vanor än någon annan men ingenting i den svenska politiska kulturen eller förvaltningstraditionen har förutsatt att den politiska eliten åtnjuter gräddfiler i tillvaron eller behandlas exklusivt.
  Något förändrades detta i och med mordet på Olof Palme. Ministrar fick finna sig i säkerhetsuppvaktning vare sig de ville det eller inte men ändå har svenska regeringsmedlemmar – oberoende av partifärg – på ett sympatiskt sätt hållit fast vid anspråkslöshet i formerna kring sina ämbeten.
Desto mer anslående blev därför den syn som mötte stockholmarna i fredags morse då EU-toppmötet startade ute i Älvsjö och korteger av svarta bilar drog genom huvudstaden med poliseskort på marken och i luften. Här var det inte tu tal om vilka som hade förtur och vilka som inte hade någon tur alls.
  
Stadens gator korkades igen på nolltid, busstrafiken havererade och Stockholm kom kollektivt för sent till jobbet. EU var ett populärt samtalsämne i de stillastående bussarna fast ämnet berördes i ordalag som inte lämpar sig för tryck.
  Folkets ilska var lätt att begripa men strängt taget en smula orättvis. Dessa enorma säkerhetspådrag kring Europas toppolitiker är inget någon önskar eller begär. Det är oundvikligt och vi vet alla varför.
  Men ändå fanns, om man så ville, en iögonenfallande symbolik i svepet av vipmärkta fordon omgivna av polismakt, som drog fram i fredagens morgonrusning fullkomligt obekymrade om vad de ställde till med för alla som bara ville komma fram till sitt jobb, inget annat.
Maktens exklusivitet i det förenade Europa blev synlig på ett ganska bestickande sätt, lite grann som EU-motståndare en gång varnade för: Där Europas toppar samlas för att besluta över Europas brokiga folk, där bildas snabbt nog slutna maktenklaver som får starkt överhetliga perspektiv på saker och ting och som kräver sitt som makt plägar göra.
  

  Idag är det förstås meningslöst att vara emot EU. Verkligheten har sprungit förbi den punkt då något val existerade. Alla politiska och ekonomiska frågor av vikt och substans diskuteras numera i gränslöst perspektiv i Europa och då frågar den kloke efter hur lösningarna på problemen borde se ut och hur de ska åstadkommas i så brett samförstånd som möjligt. Bara den akterseglade tjatar om att det som har hänt inte borde ha fått hända. Ändå kan jag inte låta bli att ännu vrida och vända litet på synminnet av Maktens framfart i Stockholm.
  
  Som sagt var, ingen önskade ett sådant här säkerhetspådrag. Det måste upprättas därför att man inte kan samla alltför många, alltför betydelsefulla personer på samma ställe samtidigt utan att utsätta sig för terroristers onda ränker.
Men är ändå inte denna litet chockartade upplevelse av Överhet med stort Ö mitt i Stockholmstrafiken ett ganska simpelt men ändå illustrativt exempel på att det händer något med demokratins livsformer när saker och ting blir för stora?
  
En statsminister med vardaglig apparition, en anspråkslös kung, ett politiskt ledarskap med djupa rötter i demokratiska procedurer manifesterar sig diskret och skapar inte behov av att skyddas, isoleras och därmed också magnificeras bland annat därför att den inte exponerar sig alltför utmanande. Ett sådant ledarskap trivs och kan överleva i den folkliga vardagens myller.
  Men en institution som de återkommande regeringskonferenserna och toppmötena bestående av oräkneliga excellenser från en hel världsdel måste bedriva stora delar av sitt numera mycket tidskrävande arbete i slutna skyddade rum, inringade av poliseskorter, inklämda bakom kravallstaket, dolda bakom tonade rutor i bilar med blinkande blåljus både framför sig och efter sig.
  Jag tror som den välkände finlandssvenske professorn i statskunskap Jan-Magnus Jansson att demokrati kräver inte för små, men inte heller för stora samfund utan lagom stora.
  Kanske nationalstaten ändå inte var en dum idé?



Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER