Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 24 MARS 2001
 
 

Andra vuxna – ett måste för barnen

Text: Kerstin Weigl Tyck till om Kerstin Weigls kolumn
Läs mer av Kerstin Weigl
Min yngsta har träffat en ny kvinna och börjat ett nytt liv. Hon sitter vid ett runt bord gjort för människor av hennes storlek och suger på en plasthäst och jag går diskret, en vag liten viftning i dörröppningen bara; mamma-kommer-snart. Hon är förvånad, men samlad. Lyfter en tjock liten hand som svar: hejdå.
  Inskolning kallas detta, eller invänjning. Lika gärna kan man tala om avvänjning. Jag är inte bebismamma längre. Dags att distansera sig.
Jag sätter mig i personalrummet och läser i Aftonbladet Thomas Gustafssons skakande text från Maria Ungdomsklinik om 13-årige Johan som stoppar spritin-
dränkta tamponger i ändtarmen ”för att komma bort, för att jag gillar ruset”, och om 17-årige Kalle, narkoman sedan fyra år, som berättar att droger finns överallt. ”Men ni vuxna fattar inget och vill inte se vad som händer.”

  
Så plockar jag upp nästa tidning, Mission, oundgänglig om man vill veta något utanför det vanliga nyhetsflödet. Stadsmissionen är alltid först att se och försöka åtgärda nöden ingen annan vill och kan lindra. Numret handlar om ungdomar.
  
Jag läser om Aline, som fått terapeuthjälp i ett av Stadsmissionens projekt. Då hade hon en dag i nionde skolåret bara rest sig och gått, svårt skadskjuten av en skola hon upplevde som en krigszon. ”Vi har mött många barn och ungdomar som ställt frågan: Är livet värt att leva”, berättar de intervjuade terapeuterna.
Text efter text om ungdomar vid Stadsmissionens ungdomsmottagning. Har aldrig hört talas om den. Finns på en adress nära mig. 2 953 besök förra året. Ingenting vet jag längre om unga människors liv.

  
Efter en halvtimme går jag ner till avdelningen. Den lilla suger på en annan leksak. Dag tre av invänjning/avvänjning är lyckosam.
  Det går jättebra, säger alla och jag är stolt. Jättebra! Inte minsta protest. Ungen är helt normal! Klarar sig jättebra utan mig. Duktig!
  
I veckan såg jag tv-dokumentären om unga rasister i Tomelilla. Ylva Floremann följde dem under ett år. Några av killarna tycktes nästan aldrig ha talat med en vuxen människa. Tobias, en livsfarlig kille, har sparkat halvt ihjäl en massa människor.
  Nu har han varit nykter några år. Är så plågad av ångest att han knappt går ut. Han är adopterad, berättar han plötsligt, biologiska mamman är missbrukare, det finns ett tiotal syskon. Han ser klentrogen ut när Ylva Floremann framkastar att där finns kanske nyckeln till hans liv. Va, hur skulle det ha präglat honom?
  Herregud. Ingen har talat med honom, inte ens om detta, om grundbulten.
Aldrig har avstånden mellan unga och vuxenvärlden varit större, tänk bara häromkvällen när jag rände ihop med en ung man i porten och liksom automatiskt duckade, osäker om han ville mig något ont, hur gammal var han, 20? och jag är dubbelt så gammal.
När blev avståndet så stort och var börjar det?

  

Jag och Lillan går hem för att värma korv i mikron. Nästa steg i inskolningen är att kunna somna i en av dagisets stora gungande vagnar ute på gården.
  Tro inte att jag vill något annat. Det finns dagar då jag inte vet hur jag ska klara av att ännu en gång böja mig ner och torka upp makaronkladdet från golvet.
  Jag är en varm vän av förskolan. Känslorna av desperation och vemod måste samsas på något vis. Jag vill att hon ska bli mer självständig, försvinna lite från mig, så att jag kan se henne bättre. En förutsättning för närheten mellan oss är avståndet. En av livets många paradoxer bara.
  Nej, vi ska inte förklara skånska rasister och barnnarkomaner med hemmafruns abdikering. Ingenting är så skadligt för barn som föräldrar. Därför måste det finnas andra vuxna – men de finns ju inte.
  När min yngsta börjar sin karriär som samhällsmedborgare, applåderad för sin självständighet, måste jag också undra: talar hon med mig om 15 år?
  Bäst att inte missa Stadsmissionens nästa tiggarbrev.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER