  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
När den sextonåriga Sabina Ösi såg sex ungdomar stå och sparka på en sjunde, liggande, ingrep hon. Först försökte hon få dem att sluta. När det inte hjälpte slängde hon sig ned över 20-åringen och skyddade honom med sin egen kropp. – Det var hemskt att se hur de sparkade en människa som låg ner. Jag tänkte inte så mycket. Jag försökte bara få dem att sluta. Vem som helst hade gjort samma sak, säger Sabina. Carnegiestiftelsen tyckte annorlunda och förlänade henne häromdagen ett pris för hennes mod. Diskuterar saken med min trettonårige son vid frukostbordet. Han tycker att Sabina var dum. Hon kunde ju ha råkat mycket illa ut själv. Typ. Jag invänder. Men erkänner i samma andetag att jag nog inte vågat göra detsamma.Sabinas mamma är ”jättestolt” över sin dotter, hon tycker det är ”kanon” att ha en så modig dotter. – Hon tycker inte om att se folk bli orättvist behandlade, så är det bara. Hennes mamma är likadan! Vi brukar inte banga när vi ser något. Skulle mamma Eva gjort samma sak? – Yes, utan att tveka, säger hon så självklart. Jag fylls av skam och när sonen gått till skolan, tänker jag att det kanske inte bara handlar om civilkurage. Eller mod. Sabina utsatte sig. Tog risken, öppnade sitt hjärta för en annan människa, någon hon inte ens kände. Denna utsatthet har ett annat namn, ett vi knappast vågar använda i vår cyniska kultur. I alla fall inte i denna typ av sammanhang. Kärlek.I dag handlar ”kärlek” för det mesta om kärleken mellan man och kvinna. Om sexuell attraktion, om att bli sedd, njuta. Om kärleken till våra barn talar vi mindre. Hur många gånger spelas en sång på radion om en mors kärlek för sitt barn? Eller en mans för sin gamla mor? Men även denna – mindre uppmärksammade och besjungna kärlek – bygger på gensvar. Vi ger, men vi får också. Det finns ett egenintresse här. Att hålla berättelsen om oss själva levande, vår linje till det förflutna och framtiden. Vårt kött och blod. Men Sabinas kärlek – och det är vad hennes handling till syvende och sist handlar om – har inget sådant egenintresse. Den uttrycker ett givande utan förväntningar på gensvar eller pris (för Sabina tänkte knappast i det ögonblick hon kastade sig över den unga pojkens kropp den kvällen i april att hon kanske skulle kunna kamma in 10 000 spänn från Carnegiestiftelsen ett år efteråt). Och det är denna form av kärlek som vi i vår kultur har fjärmat oss så långt från att den nästan tycks oss oförståelig. Hon kunde ju ha råkat mycket illa ut själv. Typ. Berättelsen om Sabina får mig att minnas en annan berättelse, som jag skildrar i min bok om kvinnor och krig, Snäckans sång. På sextonhundratalet beskriver en jesuitisk missionär, Montagnais-Naskapi-invånarna i Labrador, Kanada. De tolererar inte att deras barn utsätts för aga, de står inte ut med att barnen straffas eller ens blir utskällda. Ja, det visar sig att denna syn på barnuppfostran sträcker sig ut över den egna stammen, till de andra, till fienden, kolonisatörerna: En fransk pojke slår en Montagnais-man så att denne började blöda. Man konfronterar då de franska myndigheterna och förväntar sig att dessa skall ge en gåva som gottgörelse, vilket är det traditionella sättet i deras kultur att kompensera för en personskada. De blir förfärade när det visar sig att fransmännen i stället tänker piska pojken offentligt. De försöker ingripa och Le Jeune rapporterar: ”De började bönfalla om hans benådning, anförande att han var endast ett barn, att han inte hade förstånd, att han inte visste vad han gjorde, men som vårt folk ändå skulle straffa honom klädde en av Vildarna av sig naken och skrek till honom som skulle utföra bestraffningen: ”Slå mig om du vill, men du skall inte slå honom.” Att våga som Sabina är inte främst mod, utan kärlek. Vill säga detta till min son, men han är redan i skolan. Där man knappast har kärlek på schemat. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
