Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 13 MARS 2001
 
 

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Läs mer av Yrsa Stenius
Paniken lockade fram min rasism
Jag har gjort något jag verkligen skäms för. Skäms ögonen ur mig.
Jag fattar inte vad som hände. Hur jag kunde? Jag om någon brukar ha god impulskontroll.
  Jag har muddrat en främmande ung mans ytterrocksfickor. Målmedvetet för att få tag på en plånbok. Det värsta var att den hygglige unge mannen var tillstädes – i själva verket iförd sin ytterrock.
   Han var förstås skräckslagen. Frågade allt mer desperat: What are you doing? What’s going on?
  Så här gick det till:
  Jag tog båten till Helsingfors häromdagen.
  En timme innan middagen serverades bestämde jag mig för att ta ut taxarna på däck och sedan låta dem umgås med folk i baren ett tag. De älskar att umgås med folk, att bli klappade, göra små cirkuskonster, leda runt varandra i koppel så att den ena går med den andras koppel i munnen. De brottas under ohyggliga morrningar samt kastar sig på rygg för att klia sig mot heltäckningsmattan.
  Slutligen brukar de bli utfodrade med rostbiff och köttbullar av hundvänlig personal. Därefter vilar de ut tysta och snälla i hytten medan matte smörjer kråset.
  
Allt nog, jag ställde mig med taxarna vid bardisken och väntade på att få beställa en öl. Baren var glest befolkad.
  In bredvid mig glider plötsligt en ung mörklockig man av icke nordiskt ursprung och slår sig ned oerhört tätt intill min sida. Jag reagerar för att han kommer så nära eftersom det finns gott om plats längs disken.
Jag beställer min öl och sticker ned handen i handväskan för att fiska upp plånboken. Hittar den inte! Jag stirrar klentroget ned i väskan – plånboken är borta!
   Det är nu det händer. Jag grips av panik. Ren skär panik.
  Jag har nämligen varit med förr, blivit bestulen en gång på bara plånboken, en gång på hela handväskan. För att inte tala om att jag två gånger har blivit av med bilen.
  Den som har varit med om motsvarande missöde vet att det inte är något missöde. Det är rätt nära katastrof.
Det är nära katastrof redan när det sker i hemknutarna och man i och för sig har tillgång till alla spärr- och larmnummer som behövs för att allt som ska spärras och larmas omedelbart blir det. Ombord på en båt känns det faktiskt som om himlen ramlade i nacken på en.
   Innan jag förstod vad jag riktigt gjorde stack jag ned handen i min nära parkerade grannes jackficka. Stötte på en stor handske. Han stirrade förbluffat på mig och frågade vad jag höll på med.
  
Jag svarade inte utan förde blixtsnabbt handen bakom hans rygg och petade in den i andra jackfickan. Där fanns den andra handsken.
  Nu undrade den stackars grabben förtvivlat vad som pågick. Jag har blivit av med min plånbok förklarade jag med ett galet uttryck i ögonen. Jag var tvärsäker på att han hade knyckt den. Det är just så det brukar gå till. Varför satt han så nära?
  Precis när mannen gör en obestämd åtbörd, sannolikt för att påkalla personalens uppmärksamhet för att få den spritt språngande kärringen omhändertagen, får jag syn på plånboken. Den ligger på bardisken framför mig. Jag har själv lagt den där.
  Jag faller min stackars granne om halsen och ber om ursäkt med tårar i rösten. Han flyr. Bara går sin väg. Vänder sig om några gånger, tilltalar en jämnårig och pekar på mig.
  
Jag betalar min öl och släpar två synnerligen häpna och besvikna taxar till hytten där jag sitter och skakar av skam. Funderar om jag alls ska våga mig till restaurangen.
  Vågar till sist men maten smakar inte. Smugglar ned köttbiten i en servett och tar med den till hundarna.
Jag skäms över min undermedvetna fullkomligt nakna rasism, fördomsfullhet. Utan sådan grundinställning hade jag aldrig kunnat kränka en annan människa som jag gjorde. Kränka så, att det inte ens går att säga förlåt.
   Den rasismen har jag lagt mig till med till följd av enstaka händelser jag upplevt, händelser jag läst om, händelser jag hört talas om som jag undermedvetet har generaliserat å det gruvligaste.
  Det är så rasism blir till hos oss alla.



Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER