  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Europa håller på att förlora sin själ
Medan fiskar och fiskare, bananer och bananodlare med machetes i handen, vetekorn och bagare, vindruvor och – förstås – portugiserna på sina båtar som upptäckte ön defilerar förbi, försöker jag komma på någon liknande svensk tilldragelse. Det vill säga någon fest eller helg där svenska barn på samma tydliga vis högtidlighåller sin omgivnings växtlighet, produktiva arbete och historia. Men midsommarens ”små grodor” och ”räven raskar” verkar i jämförelse med Madeiriabarnens karneval lika urvattnad som julspelens herdar och änglar. Nej, det finns inte längre för svenska barn ett tydligt samband mellan naturen, näringarna och historien. Eller religionen. På söndagen följde jag med Miguel, den unge pojken som jobbar på hotellet, till mässan i kyrkan uppe i bergen. Kvällen innan har vi suttit och pratat om hur livet ter sig för en nittonåring här i Europas absoluta utkant. Den ”rätta” kanten vill säga, den västra. Här är bilarna nya och skinande, här verkar mobiltelefontätheten vara högre än till och med i Stockholm, här är det prydligt och välordnat med hälsokliniker och sophämtning och här verkar EU ha pumpat in miljarder på väg- och tunnelbyggen. På det splitter nya, mycket läckra hotellet arbetade unga människor från byn. De flesta var unga kvinnor, tillmötesgående och välklädda, de talade utmärkt engelska och rattade bilar och datorer med samma bravur. Jag förvånades över moderniteten. Trots att traditionellt jordbruk, de terrasserade bergens otillgängliga bananodlingar, fortfarande kräver ett hårt och gammaldags slags arbete. Men ändå. Men skenet bedrar. Miguel berättade hur hårt han hålls av mamman som arbetar som städerska i byns skola. Om hur han och alla hans vänner går i mässan varje söndag. Att flickor som går ut med killar får ett dåligt rykte. Att mammorna fortfarande ingick i arrangerade äktenskap. Kyrkan var fullsatt. Framför oss knäböjde de unga flickorna i tajta jeans och skyhöga klackar med mobiltelefonerna stickandes ut i bakfickorna. Bredvid sina svartklädda mammor. Miguel, som pliktskyldigt korsade sig på de rätta ställena och automatiskt mumlade med i texten, kommer inte att tvinga sina barn till denna kyrka på söndagarna. Om tjugo år kommer den kanske att stå lika tom som de svenska kyrkorna under söndagens högmässa. Ja, precis här och nu ömsar Europa sina sista skinn och den så kallade postmoderna och postindustriella världen tar över. I tusentals byar runt om i Europas utkanter pågår denna växling från tradition till modernitet, som för alltid kommer att utplåna banden bakåt. Miguels barn kommer att få en långt friare uppväxt. De kommer inte att se ut som farmor utan mer likna mig (välklädd med välbevarade händer och hy) vid 50 års ålder. Och det är gott och väl. Men något kommer också att gå förlorat. Byns möte vid kyrkan på söndagsmorgonen. Barnens självklara koppling till omgivningen och föräldrarnas arbete. De kommer att driva hotell och internetkafé och terrasserna med bananodlingarna kommer att växa igen. Och Europa kommer att för alltid ha förlorat sin själ. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
