  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
är bäst för barnet Lena var min jobbarkompis på vårdhemmet. Hon delade en trea med en kompis, sa hon. Jag tillhörde de få som kom att invigas i deras hemlighet: de var ett par. De två kvinnorna var försiktiga. Dörren hölls stängd om dubbelsängen. De var rädda. Lena och hennes käraste jobbade båda med barn, men att de skulle bli föräldrar var så orimligt att vi aldrig ens talade om det. Det var 18 år sedan, men jag undrar om lesbiska och bögar känner sig så mycket tryggare i dag. Därför är frågan om deras möjlighet att adoptera så svår. På onsdag får riksdagen den utredning en kommitté utfört – själv vet jag inte längre var jag står. Detta är inte helt enkelt att erkänna. I höstas gick jag själv på en grupp kritikers grovt ovederhäftiga DN-debattartikel och skrev något ampert om ”försåtlig bögskräck i akademisk förpackning”. Nu är jag inte lika kaxig. Ju mer jag sätter mig in i frågan, försöker se genom det dimmiga fältet av misstolkningar och förenklingar, desto svårare blir det – jag tycker inte längre att det handlar om svart och vitt, moral och omoral.Är det alltid barnets bästa att få homosexuella föräldrar, när det kunde få heterosexuella? Alltid? Jag tänker på de importerade barnen, som redan övergetts av en mamma och en pappa, och ska få en andra chans. Ska de få annorlunda föräldrar av samma kön, när det står andra på kö? Att kärleken är lika värdefull vet jag, liksom att bögar är lika ”bra” eller ”dåliga” på föräldraskap – men har vi rätt att chansa på att just dessa speciella barn inte får en extra komplikation i livet? Kan vi strunta i den aspekten, med tanke på att risker finns i alla familjebildningar och hör för övrigt livet till? Svaret är att ingen vet. De enda vi kunnat fråga är unga människor som vuxit upp som biologiska barn till homosexuella, och de 31 djupintervjuer som Karin Zetterqvist Nelson vid Linköpings universitet gjort ger några oroande ledtrådar. Men ingen vet, så det är klart att jag blir misstänksam mot den trosvisshet med vilken företrädare från politiken och socialsvängen påstår sig veta. Jag tror de är rädda. Homofob är inget kul skällsord. Det gäller att inte hamna i fel fålla, den där kristdemokraterna sitter rätt ensamma och häckar. Där vill de inte vara. Politisk korrekthet, kallas det.Priset är förenkling av fakta. Ta påståendet att en enkät utomlands ”inte tyder på några hinder för en lagändring”. Det är en förenkling. Inget av de 19 länderna vill skicka barn till homosexuella par. På frågan om en lagändring skulle påverka även heterosexuellas möjligheter att få adoptera svarade åtta länder nej. Fyra svarade JA, en sådan lag skulle slå tillbaka mot alla svenska sökande, medan sju inte svarade alls – och en rimlig tolkning är att frågan är så känslig att man inte ens vill diskutera den. Mot detta invänds att dessa länder med tiden kan lära av oss. Om man nu tror att kineser, koreaner och etiopier är intresserade av sådana nykoloniala uppfostringsmetoder. Ingen vet. Det var länge sedan jag talade med Lena. Hon hade blivit en klok och rolig mamma. Det är det jag menar: frågan är mycket, mycket svår. Ingen vet. En sak vet jag: många barn har stora behov. Även i Sverige. Det råder skriande brist på fosterfamiljer och stödfamiljer. Många homosexuella vill säkert ha kärnfamilj med bebis. Men kanske inte alla? Säkert finns även bland homosexuella de som vill leva med barn på andra vis – och som inte får. Med lätthet ser Mona Sahlin med flera opinionsbildande politiker, och andra följsamma makthavare, de utlandsfödda barnen, de små svartskallarna, inplanterade i svenska homosexuella hem. Men ingen opinion arbetar för att behövande barn i Sverige ska kunna få extraföräldrar i barnlängtande bögar och flator. Varför får inte annonser om fosterfamiljer vända sig även till homosexuella? Vi skulle kunna börja just här. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
