  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Under veckan kring nyår var jag på Filippinerna. Jag såg de tusentals ungdomar, som varje dag demonstrerade på Manilas gator för att försöka avsätta den korrupte presidenten Estrada. Demonstranterna blev fler och fler. I går lyckades de – Estrada avgick frivilligt. Innan det behövde gå till våldsamheter. Ännu en stor seger för demokratin. Om detta hänt för några år sedan, hade svenska tv-tittare och tidningsläsare följt denna oblodiga revolution på nära håll. Vi hade fått känna den glädje och triumf som nu fick Manilas gator att vibrera i segeryran. Nu var det inte många svenskar som fick uppleva detta. Knappast några svenska journalister fanns på plats, ingen utom Dagens Eko, som är Sveriges sista seriösa nyhetsförmedlare. Ändå lever vi nu i en tidsålder då vi påstås vara så globaliserade, uppkopplade och informerade. I själva verket är detta en av vår tids största myter, myten om att vi alla är informerade, att vi genom internet och täta nyhetssändningar har tummen på världsläget dygnet runt. Jag vågar påstå att vanliga tidningsläsare och tv-tittare i själva verket vet mindre i dag om världen, än vad de visste för tjugo–trettio år sedan.På den tiden, då jag själv var stationerad i Asien, hade alla större svenska tidningar, radion och tv fast anställda korrespondenter i alla världsdelar. En större kris i till exempel Libanon eller Nicaragua ledde automatiskt till att det inom några dagar fanns fem–sex svenska journalister på plats. Om krisen drog ut på tiden kom ytterligare ett tiotal, allteftersom tv-kanalernas och riksradions olika specialredaktioner fick ut folk, liksom de flesta av de största dagstidningarna i Göteborg och Malmö och flera av veckotidningarna, Vi, Se, Vecko-Journalen. Även flera av de stora fackförbundens tidningar kunde sända ut medarbetare. Vid en av de stora katastroferna i Calcutta på 1970-talet var vi sexton svenska journalister på plats. Vi var kanske inte bättre journalister, vi tog kanske inte bättre bilder än vad kollegerna gör i dag, men vi var svenska öron och ögon på plats, som skrev och informerade på svenska för en svensk publik. I dag dominerar amerikanska nyhetsbyråer och tv-kanaler all nyhetsförmedling. Timme efter timme pumpar de ut sina bilder och stories. De är alla skrivna av amerikaner för en amerikansk publik. Oftast är deras innehåll och utformning ett rent hån mot vanliga intelligenta och kunniga läsare och tittare.Men svenska massmedia får detta material för en bråkdel av den summa det kostar att sända ut egna medarbetare. Alltså tar man ner och översätter den amerikanska smörjan. Resultatet är dessa upphetsade, ytliga rapporter där reportrarnas viktigaste budskap är: ”Hej här är jag och jag står här mitt i smeten och ropar till er – det är direktsändning – nu över till dig, Peter, på redaktionen.”Och så får vi se honom, Charles, hojta från en annan kris, i direktsändning minsann. Över till redaktionen igen. Tv-news kallas det. Förr, då det fanns bara två tv-kanaler i Sverige, fanns det ett genuint engagemang och intresse för omvärlden. I dag då utbudet är så mycket större, bläddrar uttråkade tv-tittare sig snabbt igenom sina tio–tjugo kanaler, där samma nyhetsbilder fladdrar förbi. Någonstans på vägen till vår elektroniska nutid försvann analysen, kunskapen och djupet. Kvar finns bara likgiltigt, globaliserat flimmer. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
