  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
VILNIUS. I en nedsliten, smutsig trerummare i Litauen bor Arvydas Gruspelkis, 50. Han tillhör den inre cirkeln i maffian och beskriver Sverige som en ny marknad för litauisk prostitution och knarkhandel. – Livet här tvingar folk att begå brott, säger han. Aftonbladet träffar Arvydas Gruspelkis bland smutskläder, hemsnickrade masonitväggar, trasiga tapeter och möbler som stinker cigarettrök. Han är närmaste man till maffialedarna i städerna Klaipeda och Kaunas. Han är också känd i massmedia, som skildrat hans giftermål med en högt uppsatt fängelsepsykiater. – Jag kan inte lämna kriminaliteten. Samhället välkomnar inte oss, så vad ska jag göra? Skulle du vilja umgås med mig? frågar Arvydas retoriskt. Han har tillbringat 22,5 år i fängelse i Litauen och Ryssland. Handlederna bär outplånliga märken efter handbojor. – I fängelset blir man ett djur, en robot som agerar efter signaler, säger han. Bakom murarna har han sett mord, korruption och svält. Men vi vill veta mer om det ökade antalet litauer som reser utomlands och begår brott. – Många åker till Sverige för att söka jobb och tjäna pengar. De blir lovade guld och gröna skogar, sedan händer ingenting och de tvingas begå brott, säger Arvydas.
Det är trångt och kvavt i lägenheten. Sonen Edgar, 12, kommer in med en fotboll under armen. Arvydas berättar att Sverige är attraktivt för sexhandeln. Hallickar rekryterar prostituerade som transporteras över med färjan. – I Malmö finns nu åtta prostituerade kvinnor från Litauen. De är 18–25 år. Kvinnorna vet vad de ska göra, de förbereds noggrant. Sverige transitland för narkotika Han hävdar också att Sverige är ett transitland för heroin, marijuana och kokain. – Litauer åker till Sverige, köper knarket och tar båten tillbaka.
Ingen av försäljarna betalar skatt, men myndigheterna tycks inte bry sig om marknadens mörka sidor.  Den 21-åriga damfrisörskan Rasa (fingerat namn) bor hos sin mamma i norra Vilnius och föder inom kort sitt första barn. Barnets pappa är en 24-årig litauer som sköts ihjäl i Stockholm i september.– Nu känner jag mig lugn, men varje gång jag tänker på mordet eller påminns om Sverige blir jag upprörd, berättar Rasa. Hon tog hand om sin döende pojkvän i trappuppgången, sekunderna efter att han blivit skjuten i huvudet. Mordet är relaterat till cigarett- och spritsmuggling och två svenska poliser har förhört Rasa i Vilnius. Men hon vill inte prata om detta. – Jag har gått igenom så mycket, både i Sverige och här. Det är inte bra att ha så mycket känslor när man snart ska föda, säger hon. Polisen tror att pojkvännen dödades av konkurrerande smugglare eller sina egna kumpaner. Smuggling är lukrativt. I utredningen har polisen beslagtagit 800 000 kronor, en livstidslön för en litauisk arbetare. Vid 21-tiden svänger en minibuss ut från polisens högkvarter på Mindauga-gatan. Polisinspektör Egidijus Paulaitis, 31, stryker sitt snaggade hår, lutar sig mot baksätet och lägger skärmmössan åt sidan.I bältet hänger en rysk Makarov-pistol. Modellen är en kvarleva från Sovjettiden. – Man får mycket skäll som polis, men vi är alla pat-rioter och gillar våra jobb. Vi lär oss att inte lyssna, säger han. Ryssarna kastas in i gallerbur Snart spränger vi fram i snöslasket, med ylande sirener och blåljus. Det luktar bensin i kupén och fönstren är immiga. Folkvagnsbussen, utgallrad och skänkt av den tyska polisen, skramlar i den höga hastigheten. I parken vid järnvägsstationen har två unga ryssar slagit ned en man. När vi kommer fram ligger ryssarna på marken, omringade av grönklädda polismän. De förs till en polisstation och kastas in i en gallerbur i entréhallen. Poliserna blänger på dem som om de vore cirkusdjur.
– Förr tävlade vi om vem som kunde komma först. Då brukade det vara ännu fler poliser på plats, säger Egidijus Paulaitis. ”Mer kvantitet än kvalitet” Senare är han mer självkritisk: – I Litauen gäller mer kvantitet än kvalitet. Vi kan vara tio poliser som jagar någonting, men vi vet inte riktigt vad. Efter en timme går kopplingsvajern av och polisbussen blir stående vid ett trafikljus. I väntan på skjuts berättar Egidijus att en litauisk polisman har ett års utbildning och tjänar motsvarande 1 800 kronor i månaden. Det är förmiddag och foajén på polisens högkvarter är kylslagen och mörk. Vi går uppför spruckna stentrappor och träffar biträdande rikspolischefen Erikas Kaliacius.Guldklockan blänker runt handleden och den senaste Nokiatelefonen ligger på skrivbordet. På väggen hänger diplom från antiterroristkurser i USA. – Det är synd att litauer får dåligt rykte utomlands, men allt beror på den dåliga ekonomiska situationen och den höga arbetslösheten, säger han. Han svarar artigt och formellt. Enda gången han skiner upp och skrattar är när kommunalrådet ringer under intervjun. ”Det finns ingen att råna” – Många brottslingar kommer från landsbygden. I vissa samhällen har de inga objekt att råna, dessutom är de kända av polisen. Det kan vara en förklaring till att de åker till Sverige, säger Erikas Kaliacius. Han efterlyser mer internationellt samarbete för att stoppa brottsligheten. – Men det är den svenska polisen som måste agera. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
