  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Förre programchefen vid Sveriges Television Mikael Olsson blir utan avgångsvederlag om arbetsgivaren får som den vill. Olsson uppges inte ha accepterat de alternativa arbetsuppgifter som han har erbjudits efter avskedet i december och det skulle enligt kontraktet ha inneburit att Olsson lämnar Sveriges Television allt medan fallskärmen på två årslöner vecklas ut. Nu har emellertid arbetsgivarorganisationen på ST/SR kommit på att den kan häva Olssons kontrakt därför att denne sades upp på grund av sin personliga vandel. Därmed blir Olsson sittande med skägget stadigt i brevlådan – skatterna förblir lika obetalda som förut emedan han nu också saknar arbete. Man kan tycka vad man vill om Mikael Olssons formidabla oreda i de privata räkenskaperna liksom också om det avsked på grått papper som blev följden av röran. Man kan också ha många synpunkter på hela den girighetskultur som utvecklats bland höga chefer eller höga chefer in spe i detta land (och de flesta andra jämförbara länder också) och som innebär att folk inför sin anställning i en toppbefattning mest tänker på hur väl det ska gå dem i händer när de slutar. Vad de ska göra medan de jobbar ägnas mindre uppmärksamhet. Jag är med andra ord inte den som gråter blod över sparkade toppdirektörer som inte får ut sina mångmiljonbelopp som tröst men jag tycker ändå att Sveriges Television beter sig konstigt. Det konstiga är inte att man reagerar över att Mikael Olsson använde företagets kreditkort för privata inköp – det är som arbetsrättsjuristen Kerstin Ahlberg har påpekat giltig grund för avsked för vilken toppchef som helst i vilket företag som helst. Avsked utan vederlag. Det konstiga är att man reagerar först nu när saken belysts av medierna. När förseelsen ägde rum tog man bara ifrån Olsson företagskortet och gav honom kontanter i förskott i stället. Olsson kunde ju inte skaffa sig något eget kreditkort eftersom han var död-skallemärkt hos kreditvärderarna – synbarligen med goda skäl. Arbetsgivaren förlät med andra ord Olsson hans vidlyftigheter när de ägde rum. Först när Olsson kölhalats och rådbråkats i offentligheten en månad eller två bestämde man sig för att han hade gjort sig förtjänt av sparken, inget där utöver. Om jag inte helt missminner mig förklarade Sveriges Televisions styrelseordförande Allan Larsson på presskonferensen som följde på beslutet om avsked att Olssons privatekonomi och övriga vandel inte var omöjliga för Sveriges Television att leva med. Problemet var offentligheten. I den påfrestande omstruktureringsfas Sveriges Television befann sig med all den osäkerhet och kritik som präglade diskussionerna om företagets framtid hade man inte råd med ytterligare en seg diskussion om en högt uppsatt chefs solkiga privatekonomi och underliga penninghantering. Vi var några som tyckte att Sveriges Televisions styrelse med ordföranden i spetsen betedde sig en smula fegt. Eller politiskt om man så vill: Man hade ingen distinkt ståndpunkt i sakfrågan. Vad man bedömde var skenet. En styrelse med litet mer råg i ryggen hade fört följande resonemang: Endera bestämmer vi oss för att programdirektörens trassliga affärer är sådana att hans och företagets anseende skadas allvarligt, vilket bara kan leda till en sak: sparken. I det sammanhanget bör vi kanske påpeka att det är obegripligt att arbetsgivaren har accepterat hans användning av företagets kreditkort för privata inköp. Eller också bestämmer vi oss för att vi förlåter detta i namn av att Olsson inte har betett sig oegentligt eller moraliskt klandervärt med hänsyn till grundläggande krav på ärlighet och redbarhet. Eftersom vi dessutom anser att hans skicklighet i yrket kommer företaget till godo i rikt mått bestämmer vi att han ska vara kvar i sin befattning. Samtidigt vidtas raskt åtgärder för att bringa Mikael Olssons affärer i ordning. Båda de här alternativen utgör var för sig väl motiverade ståndpunkter. Men inte sitsen mitt emellan: Ja, för oss kunde det väl gå an, men...Det ser ju gräsligt ut. Har man motiverat Mikael Olssons avsked på det sätt som skedde med politiskt färgade argument, kan man knappast på laglig väg ta ifrån honom fallskärmen. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
