  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Jag är så glad för Madonnas skull. Hoppas att hennes bröllop och barndop i Skottland under julen blev som hon planerat, trots all hysteri. Jag har varit lite orolig för henne ibland, funderat över hur hon har mått. Det är märkligt, jag vet, att känna till så mycket och engagera sig i någon som jag och resten av världen gör i Madonna Louise Veronica Ciccone. Ändå ser vi bara skärvor, fragment, små återspeglingar av henne som hon släppt ut i offentligheten. Hur den verkliga kvinnan ser ut bakom mediebilden har vi ingen aning om, trots att hon givit oss så mycket. Jag tror att Madonna anar hur mycket hon har betytt för vår generation kvinnor, bögar, svarta och andra normbrytare, hon har förmodligen rätt bra koll på hur hon uppfattas, vilken impact hon har. Att ha en förebild är faktiskt ovärderligt. Madonna har brutit mark för oss andra.Min egen förundran över hennes kapacitet sträcker sig mer än tio år tillbaka, hennes framgångssaga och sättet att hantera den på. Hur är den möjlig? I dokumentärfilm ”Truth or dare – in bed with Madonna” om ”Blond ambition tour” föll några av bitarna på plats. Jag såg den första gången för snart tio år sedan. Madonna var visserligen Stjärna och Artist, men framför allt Chef över hela cirkusen, knappt 30 år gammal. Styrde världsturnén i minsta detalj, ställde krav, krävde att bli åtlydd, tog ansvar, hanterade konflikter. Madonna ställde sig upp mot påven, hela katolska kyrkan och Kanadas poliskår – samtidigt. Sådant kan jag tänka på när det blåser, det finns konflikter och så finns det KONFLIKTER. Ändå är det tydligt att hon tar åt sig. I våras intervjuades hon av Gunnar Rehlin i London och talade om den kritik hon brukar få. ”Så fort jag gör något finns det folk som slipar sina knivar. De hugger mig i ryggen vad jag än åstadkommer”, sa hon. Jag blev ledsen, för Madonnas skull, men också för oss andra. Insikten cementerades: spyorna fastnar på henne också. Det spelar ingen roll hur stor och älskad man blir, de elaka nålsticken kommer man aldrig undan. Hon, som är störst i världen, såras av småsint illvilja och avundsjuka idioter.Du behöver inte! vill jag ropa. Lyssna inte på dem! Vi är så många fler som älskar dig! Men mest undrar jag hur hon orkar. Hur hon funnit vägar att behålla vett och sans, vardag och verklighetsförankring, kärlek och kreativitet mitt i offentlighetsorkanen. Hur är det möjligt? Egentligen vet vi nog, ”Truth or dare” visar på en del av förklaringen, hennes ambition, ansvarstagande, förmåga att prioritera. Man kan inte finnas till för alla alltid. Det gäller att tänka efter och välja vad man gör. Det är svårt, att gå vilse i framgångsyran är lätt. Människor blir arga och kränkta när man inte ställer upp på deras påhitt och önskningar. Framgång och offentlighet måste hanteras i alla sina former, även positiv uppmärksamhet har sitt pris. Man blir trött, och Madonna måste vara utmattad ibland. Å andra sidan vänjer man sig, och hon läser ju inte allt.Min gissning är att hon fokuserar på sitt arbete, tar god hand om sina vänner, håller stenhårt på sin integritet och ser offentligheten i vitögat. Hon kräver normalitet och lyckas åstadkomma den i den vansinnigaste av världar. Jag har funderat mycket på det här de senaste åren, vad offentlighet gör med människor. Varför den är så oerhört åtråvärd, vilken makt den medför, och vilket ansvar. Själv har jag varit i tidningarna varenda dag den senaste tiden, morgonsofforna har diskuterat mig, jag har kallats kuppmakare och miljonär på mord och gud vet vad, andra författare har kräkts över mig, förra tisdagen var jag dubbelchans i Jeopardy. Trots att jag är journalist är jag förvånad över den energi uppmärksamheten dränerar, det illamående den kan framkalla, den fokusering ett sunt perspektiv kräver. Och utan att på något jämföra mig med henne, så tänker jag på Madonna när jag känner mig ansatt. Då inser jag ju att allting verkligen är relativt. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
