Tyck till om Anita Goldmans kolumn Läs mer av Anita Goldman

Vi tog fram karta och förklarade och pratade på. Vi visste inte hur väl vi ville. Vi försökte muntra upp dem, men vi var lika bedrövade som våra gäster. Kuppen mot demokratin i Chile fyllde våra hjärtan med sorg och vrede. Inte bara mot Pinochet – och må han äntligen få sitt straff! – och de chilenska fascisterna. Utan mot ”USA-imperialismen” som intrigerat mot folkviljan i Chile. Att det var så, att CIA orkestrerat och varit fascisterna behjälpliga, före och under kuppen och också efteråt, under den grymma klappjakten på demokrater, det förnekades av den borgliga pressen i Sverige och av den amerikanska regeringen.
Det var ”vänstervridna” ungdomars sjuka konspirationsteorier och hade ingen täckning i verkligheten.
  
Nu ser jag ett telegram i tidningen – ja mer spaltutrymme är det tydligen inte värt – att ”USA erkänner delaktighet i Chilekuppen”. Det är president Clinton som gett Pentagon, FBI och CIA order att utreda USA:s roll i Chile. När 16 000 dokument i ämnet offentliggjordes häromveckan, erkände USA ”att man var delaktig i att skapa politisk oro i Chile före, under och efter militärkuppen 1973. Handlingar, som godkändes under denna period, förvärrade den politiska polariseringen och påverkade Chiles långa tradition av demokratiska val och respekt för grundlagen”, sade Vita huset i ett uttalande.
  Kommer USA nu att hjälpa de många människor vars liv ödelades av tortyr, försvinnande och exil?
  Av de tvåtusen människor som helt enkelt ”försvann” efter kuppen , har enligt Amnesty 1 198 ännu inte bekräftats som döda. Kanske hörde de till de människor som militären satte på helikoptrar och sedan helt sonika kastade ut över Anderna eller i Stilla havet?
  Eller till de som torterades till döds? Fanns de bland de sjutusen människor som fångades in och placerades i Santiagos nationella stadion?
  
Chile var min generations Spanien. Men till skillnad från 30-talet – när den demokratiska världen upprördes över det fascistiska övergreppet mot en demokratiskt vald regim i Spanien – var den demokratiska världen djupt splittrad i september 1973. För den demokratiska världens ledarnation stod på fel sida. Och vi som var unga och försvarade demokratin, såg att demokratin inte försvarade demokratin.
Vi som redan i åratal upprörts över hur denna demokrati bombade ett litet bondeland i Asien sönder och samman, såg nu det cyniska spelet kring Chile-kuppen.

Inte underligt att en del av min generation började tvivla på att den västerländska demokratin var ”den bästa av alla världar”. Faktiskt kan man skylla USA för att många av de intelligentaste och känsligaste unga människorna i västerlandets elit under 60- och 70-talen tappade förtroendet för demokratin.