Tyck till om Yrsa Stenius kolumn Läs mer av Yrsa Stenius

Statsminister Göran Persson är kanske inte alldeles snett ute när han lanserar idén om en flexibel integration, vilket i praktiken måste betyda att han förordar en ny diskussion om hur djupt och hur brett Europas nationer ska förenas.
  Kanske ytterligare litet enfald tillåts en som inte satt sin fot i Bryssel på de senaste tjugotre åren?
  Jag kan nämligen rätt upp och ned undra hur de tänker som föreställer sig att 27 medlemsländer i divergerande faser av social utveckling, med divergerande samhällstraditioner i praktiskt taget alla avseenden, ska kunna ingå i en ekonomisk-politisk union som styrs av enhetliga regler på alla centrala politikområden? Och framför allt, om en sådan union kommer till, hur administreras den utan att beslutsprocedurerna blir outhärdligt tröga?
  Jo, den administreras så småningom med hjälp av informell beslutsgång, informellare ju mer brådskande besluten är. Det är inte svårt att räkna ut vilka som då styr och ställer och vilka som får hänga på i efterhand.
  Som när Sveriges och Finlands statsministrar traskade patrull bakom Frankrike, Tyskland och Italien i den beramade Österrikebojkotten. I hastigheten märkte de inte att de snubblade på sina respektive länders konstitution. Så ivriga var de att inte bryta mot EU:s värdegemenskap, som stormaktsintresset behagade kalla sig.
  Det säger sig självt att människors tilltro till demokratin i Europa inte mår särskilt bra av en sådan utveckling.
  När jag nu en gång är inne på avdelningen enfaldiga frågor kan jag inte låta bli att undra över den nutida betydelsen av begreppen neutralitet och alliansfrihet.
  Neutraliteten är överspelad sägs det. Neutraliteten tillhörde stormaktspolitikens bipolära tidevarv. I dag finns inget behov för Sverige att definiera sig som neutralt, i stället går man helhjärtat in för att upprätthålla och försvara demokratin och den övriga värdegemenskapen inom EU.
  Det må man väl göra. Men jag tycker ändå att man slarvar med betydelsen av begreppet neutralitet.
  Neutraliteten hörde inte hemma enbart i det kluvna Europas historiska epok. Neutraliteten har haft en lång tradition i Sverige och syftat till att undvika politiska mått och steg samt bindningar till olika makter som innebär att Sverige, i händelse av krig i sin omvärld, mot sin vilja dras in i den väpnade konflikten som primärt utspelar sig mellan andra.

Men neutraliteten har Sverige övergivit i och med inträdet i EU. Det var kanske bra. Men det bör ändå sägas att det i framtida konflikter i världen kan finnas behov av neutrala positioner och att Sverige nu valt bort den möjligheten.
  Likaså har Sverige valt bort sin alliansfrihet. Att påstå något annat är lek med ord. Om Sverige ställer väpnade trupper till förfogande för EU:s krishanteringsstyrkor så kan Sverige när som helst bli med i krigshandlingar som bestäms av de dominerande EU-makternas sätt att analysera en kris och behovet att ingripa, krigshandlingar som riktas mot någon som inte rättar sig efter EU:s värdegemenskap.
   Glöm inte Österrike, brådskan och den informella beslutsgångens bjudande tvång.