  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Han tänker tala i mobilen under hela resan och passar det inte kan vi ju leta efter en annan plats. Det är svaret den välklädde medelålders mannen ger min väninna, när hon försynt ber honom att gå ut i korridoren och tala. Tåget skall just lämna Göteborgs central för Stockholm och denne manlige resenär har brett ut vita A 4-papper över bordet framför sin sittplats på tåget och sedan börjat tala i sin mobil om någon slags internationell lansering av det ena eller andra. Hans röst är hög. Mycket hög och mycket självsäker. Den tar hela kupén i besittning, han möblerar den med sina ord. Han tittar upp, förvånat, nästan chockad. På min väninna, som försiktigt rört vid hans arm. Och säger sedan, mycket bryskt, att vi kan leta ... ja, och så vidare.De andra passagerarna tittar upp, lite skrämda och nyfikna. Ingriper inte. Vi står där, slagna av aggressiviteten i mannens uppträdande. Jag säger något om att han köpt en sittplats, inte hela kupén och att detta är en offentligt plats, inte hans kontor. Det gör honom rasande. ”Vänd er till SJ”, väser han. ”Inte till mig.” Slaget är förlorat. Vi två, som också skall arbeta – men vårt arbete sker i tysthet för vi skall läsa böcker – letar efter alternativa platser. På morgonen hade vi ätit frukost i stadens finaste hotell. Där var vi de enda kvinnorna som satt ned. De andra serverade. Och resten av de sittande var – män. Nu pustar vi ut på de nya platserna och slår upp morgontidningen. Och se, jag finner nästan med en gång en illustration till det jag just varit med om. En helsidesannons. Orden som fångar mig är ”De mänskliga rättigheterna”. De är jag speciellt intresserad av, så ögat dröjer sig kvar, letar efter sammanhanget. Men det är svårt att finna. Bilden är murrigt brun, brun som ekpaneler och burgna möbler.Det står två bruna fåtöljer framför en brasa tänd i en mycket imponerande öppen spis. På ett bord mellan fåtöljerna står ett schackbräde och två glas och en flaska öl. Fåtöljerna står på en djurfäll. Det intressanta med bilden är att fåtöljerna är tomma, man får själv fylla ut bilden, fantisera vem som sitter i dem. Vems ”mänskliga rättighet” det är att sitta så där framför brasan och dricka öl, för ”gott öl har inte bråttom” står det längst ned i högra hörnet. Det är alltså en annons för öl. Trots att annonsen är utan människor, är det helt självklart att den vänder sig till män. För vem sitter i djupa fåtöljer på djurfällar framför imponerande eldstäder och tar sig tid – ja ser det som sin ”rättighet” – att långsamt njuta en öl och köra ett drag schack? Medan man väntar på middagen. Som någon – vem? – tillagar i köket bakom ekpanelerna. Eller är det kanske efter middagen, som någon – vem? – tillagat och nu städar undan efter. Medan de med ”mänskliga rättigheter” tar sig en öl. Man kan invända att jag har fördomar. Att jag borde kunna visualisera mig och min väninna i de där djupa fåtöljerna. (Fast vi skulle nog dricka ett glas vin eller en sherry. Och schack???) Man kan invända att mannen på tåget som så självklart uppfattade det offentliga utrymmet som sitt, som såg det som sin ”mänskliga rättighet” att fylla upp det med sig, sina ord, sina affärer, lika väl kunde varit en kvinna. Själv tror jag inte det. För det offentliga rummet ser ut just som det civiliserade rummet i öl-annonsen. Där männen breder ut sig, tar upp utrymmet, ser det som sitt. Där det inte behöver stå ”for whites only” eller ”for men only” för att situationen skall vara tydlig, ja självklar. Vissa vet att ta rummet i besittning. Det är deras sätt att behärska. De sitter medan andra springer fram och tillbaka. Det är så självklart att man inte måste sätta upp förbudsskyltar. Nej, man måste inte ens synas på bild. Man kan ”verka” i det tysta. Ni vet. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
