  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
I förra veckan skrev jag om en god vän som skulle få sitt onda knä opererat på Södersjukhuset i Stockholm. Hon var givetvis belåten över att äntligen komma under behandling, men oroade sig litet för eftervården. Operationen förutsatte hel narkos. Därför hade sjukhuset anmodat henne att vidtala någon vän eller närstående som kunde se till henne i hemmet de närmaste 24 timmarna efter ingreppet. Problemet var att hon som så många andra invånare i storstäderna är ensamstående sedan sonen för länge sedan flugit ur boet. Vänner har hon förvisso, men vännerna förvärvsarbetar dagtid. Hon hade inte behövt oroa sig. Hon fick stanna. Visserligen efter viss övertalning men ändå. Detta berodde nu inte på att sjukhuset hade skiftat policy och bestämt sig för att ta hänsyn till att patienten var ensamstående. Det berodde på slarv. Det opererande teamet lyckades av misstag framkalla ett gallstensliknande anfall av våldsamma magplågor genom att ge min vän morfin. Under sådana omständigheter var det förstås inte tillrådligt att skicka hem henne, låt vara att hon själv fick påpeka det. Min vän hade sagt till att hon inte tålde morfin. Det stod också i hennes journal. Hon nämnde det dock särskilt eftersom hon hade varit med förr. I samband med att hon skadade sitt knä hade hon genom missförstånd fått smärtstillande som innehöll morfin eller något morfinderivat och blivit rysligt sjuk. Gallan har krånglat i många år. Operationen gick för övrigt bra och läkaren var trevlig och förtroendeingivande berättade min vän. I princip hade hon inget att klaga på. Om det inte hade varit för detta med morfinet. Någon eller några hade inte hört på, inte lagt på minnet eller glömt att kolla journalen. Folk är ju enligt uppgift gräsligt stressade i vården. Saker och ting fladdrar förbi i hastigheten. Och så blir det som det blir.Nå, gallanfallet gick över så småningom. Med benäget bistånd av morfinfria smärtstillande preparat som min kompis fick i stora mängder. Så stora faktiskt att hon upphörde att andas ett tag. Glömde liksom. Lyckligtvis kom personalen ihåg att påminna henne. Nu mår min vän bra. Fast hon är litet irriterad över vad hon har varit med om. Dessutom störde det henne att det i hennes sjukjournal stod att läsa att hon var allergisk mot blåst. Blåst kan man väl inte vara allergisk mot tänkte hon och fick medhåll av läkaren. Somliga ska kanske inte gå ut i blåst sade doktorn, men ansåg att det var osakligt att tala om allergi. Nå, det skulle vara plåster. Min vän var allergisk mot plåster. Ordet hade förkortats och den som skrev ut kråkfötterna frågade sig inte om det han eller hon skrev var rimligt. Pengarna räcker inte till. Pengarna är slut. Det är förklaringen till allt. Det är inte tu tal om att personalen på vårdcentraler, sjukhus, inom äldrevård, skola och dagis är nedbantad så att verksamheten drivs på fälgarna, med anställda, som dagen i ända känner att de inte hinner göra sitt jobb så som de vill göra det. Allt tyder på att det världsmästerskap i offentligt sparande som Sverige slagit världen med häpnad är boven i dramat. Likväl tror jag att bristen på pengar bara är en del av problemet. Vad värre är: Det har blivit tillåtet att skylla sådant som bara inte får förekomma på brist på pengar, resurser, utrymmen eller vad det nu kan vara.Om man skickar hem en patient som uppenbart behöver sjukhusvård med det lakoniska meddelandet att det inte finns bäddar – då har något mycket allvarligt hänt på ett moraliskt plan. Vårt individuella ansvarsmedvetande har trubbats av därför att vi alltför ofta har upplevt vanmakt inför våra åligganden. Funnit att vi inte kan uträtta det omöjliga varefter vi successivt slutar bry oss – larmar inte när vi borde larma, gör inte det vi ändå kunde göra.När människan alltför ihärdigt börjar räkna pengar förlorar hon sin själ. Individuellt och kollektivt. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
