Tyck till om Carl Hamiltons kolumn

  Tv-kanalerna har två gånger samma natt givit bort Florida till fel presidentkandidat. Nu gäller det att snabbt hitta en förklaring.
  Den gamle stridshästen Sam Donaldson fräser i rutan: För att vi är konkurrenter! Det är så vårt kapitalistiska system fungerar. Vi tävlar! Alltså - förr fanns det kommunism, men det fungerade inte. Jag älskar Dan Rather - men, för tusan bövlar, vi är konkurrenter!

Rather hänger på repen och ser ut som om han nyss fyllt 102. Han muttrar någonting att han hellre skulle vada genom bensin med en fotogenlampa, än att låta den där Sam Donaldson...
  CNN klipper till Rather tolv timmar och ungefär 60 år tidigare när han har både smink och trovärdighet i behåll. Det är valnatt, Rather är ankare på CBS, han har just förklarat att Florida går till Gore och han är benhård när han utser USAs näste president:
  - När CBS säger att en stat är avgjord, då kan ni ta med er det beskedet till banken.

Programledarna i monitorerna är allmänt sett hysteriska och intervjuar i princip bara varandra.

Och jag är inne. Jag är i bestens mage. Jag är på CNN. Jag skall intervjuas och nu djävlar, nu är det allvar.
  Jag skall tala om svensk sprit - inte världens roligaste ämne kanske, men litet får man offra för 15 minuter i strålkastarljuset. Och det är en lång intervju, det är faktiskt 15 minuter.
  Allt såg helt underbart ut innan dårarna nere i Palm Beach fick för sig att valet var riggat och omröstningen måste göras om och när tv-teamen dyker upp börjar de bete sig som om de vore i Belgrad.
  Annars är väl CNN som världen i övrigt. I rutan ser det ut som en parfymdisk på Arlanda. Bakom kulisserna är det en skitig tunnelbanestation på midsommarafton.

Min producent heter - av alla namn denna dag - John Kennedy. John Kennedy lutar sig över mig. Han är två meter lång, minst. Nere i Florida har de börjat kontrollräkna och John Kennedy ser inte riktigt kry ut. Han ser sig oupphörligen över axeln som om han vore förföljd.
  - Vodkan är ute. Struken.
  - Va!!!
  Hela mitt liv passerar revy.

Jag har ännu inte förstått att det inte är jag som har ett problem. John Kennedy har tre och en halv minut att fylla och inget att fylla det med.

På väg in i studion frågar han vad programmet går ut på. Jag försöker mig på något om att det är som Robinson, fast för politiker.
  Den kvinnliga programledaren bläddrar i sina papper och frågar utan att se på mig.
  - Vem är han?
  - Programledare för ett europeiskt tv-program - ”Dilemma”, säger John Kennedy och försvinner med reporterartad kvickhet.
  - Det kritikerhyllade tv-programmet, rättar honom en av kameramännen ute i mörkret.
  Så läggs vi ut. Hennes introduktion går ut på att utvecklingen i det amerikanska presidentvalet mycket väl skulle kunna vara inledningen till det kritikerhyllade europeiska debattprogrammet ”Dilemma”.

Nere i Florida sitter de och håller upp valsedlarna mot ljuset och gör ”solskenstestet” för att få reda på vem som är den fria världens nye ledare. Det skiljer 249 röster.

Tjejen i sminket har sett ”Dilemma” i Frankrike eller England, eller möjligen Holland. Man tackar.
  Sen ut. De två överviktiga killarna i lobbyn har laddat upp med nya mellanmål. Bägge hälsar.
  - Vem var det där? hör jag den ene.
  - Det där? Det var Dilemmakillen.
  - Oh shit!