  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Utnämningarna är lite stötande för etiketten
Är det frågan om nepotismen, det nya frälset, privilegieputtarna som susar fram i gräddfil på karriärvägarna medan andra får gneta sig fram med början i köket som suppleant i kaffekokningskommittén? Eller är det frågan om vad som har hänt med politiken? Har politiken blivit så litet attraktiv som livsbana att nyrekryteringen är svag och eliten därmed mycket litet konkurrensutsatt och följaktligen tunn och föga kvalificerad? Är det anledningen till att statsministern stannar för kollegernas ungar, som får sägas förfoga över en viss kvalitetsgaranti i namn av sina föräldrar.Den förstnämnda frågan stöttes och blöttes en hel del när Thomas Bodström blev justitieminister. Den andra ställs i en intressant artikel i Svenska Dagbladet av historikern och samhällsforskaren Gunnar Wetterberg. Han befarar att det besvärliga med ”den nya politiska eliten” är att den inte är så mycket av en elit och att den riskerar att bli riktigt passé både till namnet och gagnet ifall den inte får nytt inflöde. Man ska kunna nå toppositioner inom politiken utan att vara född inom den, menar Wetterberg. Det politiska livet skulle må bra av att folk som tjänat samhället i andra funktioner finge göra även politiken vissa tjänster utan att för den skull ha tvingats harva sig igenom hela partiorganisationen. Så var det faktiskt under tvåkammarriksdagens tid. Gunnar Wetterberg hävdar givetvis inte att barn till ministrar ska ha genvägar till politiska toppositioner. Bara att människor ska kunna lånas in i politiken från olika sysslor och befattningar.Gunnar Wetterbergs funderingar har fog för sig och rör vid ett djupare demokratiproblem än det som yttrar sig i statsministerns olika påhitt med statsrådens barn. Iikväl kvarstår faktum att utnämningarna av Britta Lejon och Thomas Bodström är lätt stötande, om inte annat så för den demokratiska etiketten. Problemet är inte att de är barn till toppolitiker – och jag betvivlar inte att de är alldeles utomordentliga personer på alla sätt och vis. Problemet är att familjebakgrunden spelade roll för deras utnämning. Jag tror inte att Göran Persson försåg Thomas Bodström med en extra liten guldstjärna därför att hans pappa heter Lennart. Däremot tror jag att han hade förblivit en i mängden av advokater som Persson känt till eller inte känt till om han inte hade utmärkt sig av att vara Lennart Bodströms son. Att politikerbarn väljer politikerbanan är väl numera inte så vanligt men inte ovanligt heller. Att politiker kan dra nytta av sin familjebakgrund är ställt utom allt tvivel. Detta faktum är demokratiskt helt okomplicerat så länge den som surfar på familjenamnet kvalificerar sig i gängse demokratisk ordning, via politiken eller en samhällelig karriär som väger tungt.För att återknyta till Gunnar Wetterbergs resonemang om att människor från ”civila” karriärvägar borde kunna lånas in i politiken så tror jag ingen hade haft synpunkter på Thomas Bodström om denne hade haft en gedigen domar- eller ämbetsmannabana att falla tillbaka på. Sådana blir av tradition justitieministrar. Det får ju inte vara diskvalificerande att vara son till en toppolitiker. Ingvar Carlsson nämnde en gång i ett privat samtal att han aldrig före Ove Rainers avgång hade reflekterat över hur grymt det kan vara att ryckas in i politiken med dess mycket särpräglade spelregler när man gjort karriär inom helt andra professionella kulturer.Jag tror att han sade detta för att understryka det önskvärda i att så vitt möjligt utnämna politiker till ministrar, inte politiska noviser. I dag kanske den iakttagelsen snarare stöder Wetterbergs resonemang om att politiken blivit för sluten, för mycket sig själv nog och att den borde öppnas för genomströmning av olika slags människor. 
På den punkten kan säkert Thomas Bodström bidra med erfarenheter från en annan värld. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
